– Kan du skicka flingorna? frågade mannen i huset sin hustru vid frukostbordet en helt vanlig måndagsmorgon i början av 1980-talets Sverige.

Hustrun skickade flingorna medan sonen i familjen var fullt upptagen med att slå sin sked som var full med fil i bordet. Bordet blev kladdigt efter sonens frekventa bankande, men hans pappa stök honom bara över huvudet och log, samtidigt som han torkade bort den utkletade filen med ett hushållspapper. Att pojken var hans ögonsten gick inte att ta miste på, han brukade inte kalla sonen vid sitt rikriga namn, Levi, utan allt oftast fick han lystra till namnet Lille-Prins.
”Paul har alltid varit en bra far, han har aldrig varit arg på Levi, och aldrig på mig med heller för den delen. Synd bara att han inte är hemma oftare” tänkte hustrun medan hon betraktade sin man under tiden han leendes torkade bort sonens utkletade fil.

Allt var som vanligt denna morgon hos denna familj i Sverige. Dagarna skulle komma att flyta förbi enligt ”svensson - mallen” med hämtning och lämning på dagis, arbete, lagning av mat och disk, medan årstiderna avlöste varandra. Den ovannämnda maken och fadern i huset arbetade som styrman och hade denna höst flugit tillräckligt många timmar för att få avancera till flygkapten. Han hade nu fått fyra streck på axelklaffarna på sin uniform och bytt sida på flightdeck från höger till vänster. Förutom mer sträck på sin uniform och mer ansvar på jobbet blev familjen nu ännu mer ekonomiskt bemedlad än den någonsin varit. Pojken överröstes med leksaker, men mest av allt överröstes han med det viktigaste av allt, kärlek.

Solen sken till synes alltid över denna familj. Grannfamiljen mitt i mot brukade skämta om hur små problem de troligtvis hade. Vid middagen hos grannarna denna dag antog de att veckans problem för människorna mitt i mot var hur de nu skulle bära sig åt för att få plats med både Volvon och den nya BMW: n på garageuppfarten.

Men en dag kom regnet. Det kom lika oväntat som regn kommer från en molnfri himmel och då väderleksprognosen visat stora solar på väderkartan i TV kvällen före. Regnet kom inte på en gång utan först kom sol och regn samtidigt, vitterväder som det heter. Skenet försökte hållas uppe i familjen och fasaden putsades noggrant, men tillslut hade tillräckligt många stenar fallit från den och tyngdlagen tog ut sin rätt, vilket medförde att fasaden rasade. Nu kom en tid med åskväder och spöregn mannen och hustrun emellan. Mannen som varit navet i familjen och hållit ihop den ekonomiskt medan hustrun varit hemma med sonen och skött hushållet bestämde sig en dag för att lämna denna familj. Men att valet var svårt ska ingen misstro honom om. Han ställde sig en sen kväll vid sin sons spjälsäng, klappade sonen på huvudet och tog av sig sin armbandsklocka och sade sedan:

- Den här får du vara försiktig med för det är en klocka av märket Rolex och den är värd en del. Men den har gett mig tur, och det är därför som du får den av mig. Det var den som jag hade på mig då jag gjorde en lyckad nödlandning under min första anställning. Jag blev faktiskt riktigt uppmärksammad då. säger mannen medan han tänker tillbaka på när ena motorn slutade att fungera och en nödlandning blev nödvändig. Han tänker på hur nervös han var, främst för passagerarnas och sin egen säkerhet, men även för sin egen heder gällande pilotyrket. Men nödlandningen gick bra och dagarna efter blev han mycket uppmärksammad i både i riks - och lokaltidningar.
– Jag hoppas att denna klocka också ska ge dig tur, för jag önskar dig allt gott, sade mannen till sin son och lade klockan på byrån som stod bredvid sonens spjälsäng.


Pojken växte upp och hade många frågor om sin far. Han visste att han var pilot och fick redan i tidiga barnaår ett stort intresse för flyg. Hans drömyrke var att bli pilot. Klockan som hans far lämnat bar han alltid på sig. Det gick bra för pojken både i skolan och i övrigt med livet. Kanske var det Rolexklockan som hade hjälpt honom med det, trodde pojken. Han fick tillräckligt bra betyg för att bli antagen till pilotutbildningen. Fysiken och de rätta förutsättningarna hade han också, och han var säker på att det var av sin far som han ärvt dem av. På detta sätt gav hans rötter sig ännu mer tillkänna vilket gjorde honom ännu mer angelägen om att söka upp sin far. Under hela sin uppväxt sökte han systematiskt efter sin far utan att finna honom. Detta tyckte pojken var mycket tråkigt, speciellt den dagen han fick beskedet att han blivit antagen till pilotutbildningen. Då hade han velat bli gratulerad av sin far och han antog också att fadern skulle ha varit mycket stolt över honom över att hans son gått i sina fotspår.

Pojken började PPL utbildningen ett år efter studenten som ger behörighet att flyga ett enmotorigt flygplan ensam. Han gillade att flyga mycket, det var fint att se jorden uppifrån och man fick ofta vara med om många fina naturfenomen. Att se regnbågen som rund var en ny upplevelse, men vackrast av allt tyckte pojken det var att flyga i solnedgång. Dessutom var hans klass ett härligt gäng. Det hände ofta då han satt bakom spakarna att han undrade hur hans far handlade och tyckte om olika situationer i luften. Brukade han bli stressad då kabintrycket sjönk? Vad gillade han mest med sitt yrke? Och vad tyckte han om solnedgångar? Detta var frågor som han antog aldrig skulle besvaras. Då han skulle gå vidare till CPL utbildningen som innebär att man får vara styrman i lätt luftfart skulle klassen göra en lämplighetsintervju och några fysiska tester på en anläggning i södra Sverige. Pojken blir hänvisad till ett datum och en tid på anläggningen en höstdag i oktober. Då datumet anländer möter en man honom på anläggningen och ber honom att följa med till ett rum. De går in och mannen börjar ställa frågor. Pojken tycker att mannen tittar underligt på honom, nästan lite otäckt, men han tänker inte mer på det utan lämnar det med förklaringen att vissa människor har jättesvårt för saker som ögonkontakt och närhet till andra människor, medan andra tar det som den naturligaste saken i världen och blir då nästan lite för närgångna, som i detta fall. Dock finner pojken även mannen okoncentrerad och inte så fokuserad på frågorna, utan han frågar bl.a. frågor gällande vad pojken gjort i helgen. Sedan säger han nedlåtande saker om pilotyrket:

– Du är väl medveten om att du får offra mycket? Att flyga är ett sätt att leva. Jag tappade bort, mig själv och min familj då jag var borta från dem så mycket i arbetet, d.v.s. det blev många nätter på hotell etc. Min fru gjorde ett jättebra jobb och tog hand om vår fine son medan jag tänkte på karriären. Jag lämnade dem, men ångrade mig redan första året, men då vågade jag inte söka upp dem igen.

Mannen frågar vidare om det är bra med pojkens familj. Pojken säger att det är bra, men att han saknar sin far som inte funnits i hans liv sedan tre års ålder.

– Vad skulle du vilja göra med din far? Undrar mannen.

– Nej, inget speciellt, bara fika med honom eller något liknande, och så skulle jag vilja fråga honom vilket naturfenomen som han tycker är finast att se från luften, och kanske ge tillbaka klockan jag fått av honom, om han vill ha den tillbaka.

Mannen ställer ytterligare några frågor, nu om själva pilotyrket, och om hur pojken upplever det att vara i luften. Efter dessa frågor är intervjun slut och pojken bestämmer sig för att ta några mackor innan det är dags för de fysiska testerna, och så skulle han behöva värma sin medhavda mat i en mikro om det finns tillgång till någon sådan. Pojken beslutar sig att fråga mannen om detta:

– Ni lärare har möjligtvis inte tillgång till någon mikro som jag skulle kunna få låna? Och visst finns det ett café i byggnaden? Tyckte jag såg en skylt om detta.

– Jo, det finns ett café två trappor upp, där finns också en mikro som man kan få låna, svarar mannen medan han knappar på datorn.
– Pojken reser sig från stolen och tar på sig jackan och ska just gå ut genom dörren, då mannen plötsligt säger:

– Du, vänta… ska du inte vänta på mig? Du vill ju fika med mig och jag vill gärna fika med dig också.
Nu förstår pojken ingenting och finner situationen mycket otäckt, han har inte alls någon lust att fika med den okoncentrerade och forcerade läraren. Men så blir han plötsligt jätteglad då han i samma stund börjar hoppas, i alla fall lite grann på att mannen kanske är den han mest av allt önskar att han ska vara, men han behöver inte fundera längre förrän mannen säger:

– Vänta ett ögonblick Lille-Prins, jag ska bara logga ut från datorn… så går vi och fikar sedan, och du kalla mig inte lärare längre, kalla mig pappa.


Senare i livet gick det bra för pojken. Han avslutade pilotutbildningen bara några veckor efter att han träffat sin far den där höstdagen i oktober. Han insåg då att flyga inte varit ett intresse utan ett sökande. Han utbildade sig istället till psykiater. Klockan fick han förresten behålla, men den ligger nu i en byrålåda. Nu har en annan klocka. Han behöver den inte som ett minne av sin far, honom har han nu bra kontakt med, både via telefon, men även dagligen då han ska lämna över sin och sin frus barn som hans far brukar passa om dagarna. Och det bästa av allt är att är att barnbarnen numera passas i farmor och farfars gemensamma villa. Solen hade återigen börjat skina över denna släkt som dessutom hade utökats. Men släkten hade inte bara utökats med två små barn utan den hade också utökats med nya värderingar. Värderingar om att man ska prioritera det viktigaste i livet, nämligen sina nära och kära och låta karriär och materiella ting komma i andra hand. Ett stort högtryck hade dragit in över landet och det hade kommit för att stanna. Livet var som att flyga i solnedgång tyckte pojken.