Jag skrev en gång när jag var ung, att jag ville röras av vinden
Inte bara leva i ett grått surrande vacum
Men nu när vinden piskar mitt hår
Jag går dubbelvikt och håller armen för ansiktet
Gör jag allt för att för att undkomma

Jag visste mer när jag var ung
Än nu när små rapp, små smällar, ständig smärta
Nött ner mina ben och leder
Att stå rakt känns omöjligt
Verkligheten en omöjlig utmaning

Bönhörd kan jag inte ta emot gåvan
Bönhörd försöker jag gömma mig
Från död, sorg, ensamhet och utplåning
Genom att praktisera dessa utsökta kvalitéer
Och låtsas som jag aldrig bett om denna prövning

Bara en idiot skulle frivilligt be om att ställas till svars
De andra hukar rädda i bänkarna
Men när jag var ung gjorde jag det själv
Av misstag, kan man tänka, eller av kunskap
”Ansvar” var domen jag bad om