vi möttes i trasiga tider
våra liv var inte mycket mer
än ihopkrafsade vykort

min pappa hade dött några år tidigare
och spillrorna av familjen
precis flytt stockholm

och kanske gillade du det
för vi satt
under viadukten och du
log mot mig

och vi gick över bron
väntade på att änderna
skulle braka igenom den tunna isen
kanske se någon fastna därunder
och drunkna
och vi
rökte din mammas prince lights,
du tog min hand

tänk dig, sa du
tänk dig att bara lämna allt



patricia


du låg med dem i huset bredvid järnvägen
de äldre pojkarna
men det spelade ingen roll

alla vägar som stängdes
framför dig

och du blev ett namn
de tapetserade sina urinoarer med
så lätt att håna
så lätt att fylla


dina vingar av papp, din kropp av bly
och du sjönk
de gånger du försökte resa dig upp

och du viftade bort det hela
men jag såg dig
jag såg dig verkligen

jag såg presenterna också
från männen i slips
med gula tänder,
glimmandes
i klyftan mellan dina bröst
runt dina smala fingrar






jag undrar var du är nu
vad som hände
om din pappa någonsin kom och hämtade dig
som du pratade om ibland

jag vet att min pappa hämtar mig
en dag,

det är sant





patricia

ditt hår fladdrar de dagar jag känner mig gammal
ser det piska som regn mot bilrutan
där jag åker
även det en sorts flykt
mellan städer
och vänners soffor
bland skitiga rum och skrivmaskiner
cigaretter och sprit
och kanske valium
hasch
sånger som spelas
dofter jag känner
sex
och ensamhet

allt stryper mig de nätter jag tänker på dig
ditt hår patricia
ditt kolsvarta hår har färgat mina ögon
och jag ser det välla ner
som ett vattenfall
ser det pumpa i mina vener
under min hud
förgifta mitt blod
mina celler ruttnar inifrån
för var tablett jag sväljer
för varje tanke som inte vill släppa



patricia,
du blev min charon
den avlidna
ungdomen


och jag kliver av tåget en dag
lämnar min resväska på stationen

frihet patricia

att lämna allt, tänk dig

det är samma sak som att leva
för evigt