Djupa fotspår i snön.
Men inte från en människa.
Tack vare de tända stearinljusen i fönstret där inne,
Kan man se att någon finns gömd där bakom träden.

Små, små bloddroppar i snön.
Inte från en människa, något annat.
När stearinljusen brunnit ut hör man hur den närmar sig.
Jag ligger stilla på marken och väntar.

Jag har längtat efter att få se den.
Och jag hör hur den närmar sig, steg för steg.
Jag vill se om det stämmer. Har den verkligen så isblå ögon?
Hör hur den andas i mitt hår.

Den sätter sin tass på min hals.
Och Jag känner tyngden. Slutar andas för några sekunder
och möter de sökande ögonen. Isblå, precis som det berättas.
Och jag inser att mitt liv är slut.