I vetskapen om att jag aldrig skulle få se er allihop tillsammans igen.
Kände mig lite sorgsen när jag gick därifrån.

Och sedan kom jag att tänka på allt det där jobbiga.
Som det känns så skönt att slippa.

Det rann faktist en tår nerför min kind, när jag tittade tillbaka.
Fast den torkade jag bort så ni inte skulle se.

Nu saknar jag det inte alls så mycket längre.
Det gick över så snabbt.

För jag vet.