Han stod där och stirrade ut på stadens gator, förundrad och med gråt i ögonen. Hur han än försökte kunde han inte komma på hur han hade hamnat i den sits han nu befann sig i. Han försökte hela tiden sätta ihop alla händelser till en enhet, använda olika händelser som små pusselbitar och foga samma dem alla till en helhet som alltså skulle vara nuet. Men det gick bara inte, kanske berodde det på att han inte kunde minnas...eller bara att han inte vågade. Eller helt enkelt för att han hade gett upp, insett att det inte finns någon mening kvar. Han orkade inte be om ursäkt för sina tårar längre, inte heller för den stora kärleken han så länge försökt förneka. Det gick bara inte, han orkade inte satsa en enda sekund till. Han visste att tiden runnit ut, att det inte fanns plats för någon som han.

\"Bara de starka överlever\".

Orden ekade i hans huvud medan fötterna sakta drog sig utåt mot kanten. Han stirrade nu starkt ut mot den ljusa staden, hans hem som tidigare symboliserat liv och säkerhet. Nu bara tomhet. Han hade redan bestämt sig, han skulle flyga. Alla hade sagt att det var omöjligt; människor kunde inte flyga. Men han var inte alls rädd, han hade lärt sig att man visst kan flyga bara man tror tillräckligt på det. Så han sträckte på armarna och tog det avgörande steget. Och visst flög han, fort och länge. Han kunde känna blåsten greppa tag i honom och för en gångs skull kände han att tårarna inte var närvarande, att hela hans kropp log. Han var inte längre rädd; han trodde på reinkarnation. De gröna, röda och gula ljusen blev alla intensivt ljusare. Sedan mörker.

Men staden var i alla fall vackrare än någonsin...