Jag såg, ja jag såg hur du mekaniskt tvingade i dej makaronerna
Visste inte hur jag skulle vara, visste inte vad jag skulle säga.

Innerst inne visste jag vad som skulle hända.
När du sedan reste dej var jag helt säker. Du tog steget mot våran nyputsade fönsterruta.

Rummet fylldes av glassplitter.

Nu i efterhand blir jag så arg. Varför gjorde du det framför mina ögon?
Mina ögon som inte sett annat än olycka och människor med såriga handleder.

Precis som muskoten i min vackra stuvning på bordet vid glassplittret bleknar jag med tiden.

Jag kommer ihåg, ja jag kommer ihåg hur du mekaniskt tvingade i dej makaronerna.