Kring röda stugors landskap går din stig
längs smultronmattors blyga dikesrenar.
På mossans sammet gick du, stark och vig
din tysta väg bland solens varma stenar.

Allt hantverk var för dig en skicklig lek
och tunga sysslor tycktes dig en fröjd.
Av tungsinthet blev kinden aldrig blek,
av håglöshet blev ryggen aldrig böjd.

De stolta furors sal var din salong
och vårens tjäderspel ditt tidsfördriv.
Nu ljuder till ditt minne deras sång
som minns din blick, så varm och full av liv. 

En konstnärssjäl, ett rent naturens ljus,
jag undrar vart din vandring nu har gått.
Än blommar länge runt ditt röda hus
ditt livsverk av de frön som du har sått.