Minns du hur det var innan vi blev odödliga,
när vi fortfarande kunde känna blodet under huden?

Himlen var densamma som nu
men marken var knöligare under våra fotsulor
och vi hade frömjöl i ansiktet och över kläderna.

Minns du hur det var när vi skapade oss själva
med darrande fingrar varje morgon
och såg på varandra genom nät av sagor
medan ekarna växte sig högre och högre?

Nere vid kvarnen växte blommor
som ingen sett förut eller visste namnen på
och våra cyklar galopperade snabbare än tiden,
blinda för uppförsbackar och morgondagar.

Minns du hur våra handflator smekte sjövattnet
medan dagarna strövade lojt längs strandlinjen?

Vi rusade med gråten i halsen över dimstråken
högt ovan hustak och trädtoppar om kvällarna
med Karlavagnen och Orion i ögonvrån
och fickorna fulla av drömsand och magiska pärlor.

Minns du hur det var innan vi blev odödliga,
när vi fortfarande kunde känna blodet under huden?

Vi rusade med gråten i halsen bland namnlösa blommor,
blinda för uppförsbackar och morgondagar.