Jag vill skriva en bok, en bok om att finna den totala lyckan, finns den totala lyckan?

När jag var mindre så ville jag skiva en bok om min uppväxt men jag har glömt så mycket. Jag minns inte vad alla gräl handlade om, jag minns inte vem jag var kär i, jag minns inte när och om jag kände mig ensam, glad, ledsen, arg, sårad. Jag minns inga detaljer.


Jag önskar att jag mindes, jag borde ha skrivit dagbok, jag borde göra det nu, men det gör jag inte.

Jag borde skriva en bok om min uppväxt, men jag minns inte allt och om jag minns fel och skriver ner så kanske jag får det tillbaka på något sätt, på ett dåligt sätt. Vad jag önskar att jag mindes, jag tänkte förr att det här glömmer jag aldrig, man glömmer inte sin barndom förens man är gammal, kanske 80 eller så. Men det gör man, man glömmer små saker som man kanske vill minnas, man glömmer till och med de lite större sakerna.


Jag minns inte när jag tappade min första tand eller hur det gick till, jag minns inte hur jag lärde mig cykla men jag minns när jag för första gången nådde hyllan i köket där tallrikarna stod, fast jag var tvungen att stå på tå.

Jag minns att jag var feg och missade nog många roliga saker för jag inte vågade vara med och leka, jag minns att det kändes jobbigt.


Jag minns när vi åkte till mormor och morfar och vi fick grillad korv jag och mina kusiner. Jag minns sandlådan, vi gjorde sådana fina slott med vallgrav omkring men vattnet torkade ut så snabbt och morfar ville inte att vi skulle ta för mycket vatten.


Men jag minns inte min första dag på dagis, jag minns faktiskt bara små inslag av dagis, en gång fick vi sy varsin mask, den va brun och hade till och med ögon, vi fick skriva våra namn på dem. Jag döpte min till masken. Det var roligt, på dagis. Jag minns att vi fick chokladpudding och grädde varje torsdag till efterrätt.


Det är svårt att berätta vad jag inte minns eftersom jag inte minns, men jag minns inte vad det var för färg på min första baddräkt. Jag minns inte alla lärare som jag hade i första klass, men jag minns att jag tyckte om dem. Jag minns inte alla friluftsdagar vi hade i grundskolan, jag minns bara två eller tre och jag tror att vi hade flera hundra.


Jag minns när jag brände handen på spisen, jag fick sova med handen i ett stort glas med kallt vatten för att lindra smärtan. Jag minns mitt största sår jag någonsin haft, jag ramlade från cykeln precis i början när jag hade lärt mig, jag skrapade upp hela knäet. Jag svor på att aldrig cykla igen men mamma övertalade mig. Jag har ett ärr på högra knäet.


Livet går så snabbt, jag önskar att jag hade haft mer tid, då hade jag kanske kommit ihåg mer. De senaste åren har bara sprungit ifrån mig, jag tror att jag glömde stanna upp och andas in vad som händer runt omkring mig.

Jag minns inte 6: an och verkligen inte 7: an. 8: an och 9: an gick så snabbt så jag kommer inte ens ihåg att jag gick på toaletten. Jag minns mina bästa kompisar som jag växte upp med, men som jag har tappat under vägen. Jag skulle ha hållit fast hårdare.


Trots att jag inte minns så mycket så minns jag fler fina och lyckliga upplevelser än tråkiga och sorliga. Nu när jag tänker på sorgliga så kom jag på en grej som hände i trean. Jag hade tagit med min dagbok till skolan en fredag för jag skulle vara hos mormor och morfar under helgen. Jag hade varit ute på rast och när jag kom in satt tre killar och en tjej och läste min dagbok högt. Jag blev jätteledsen och tog min dagbok och satte mig bakom en dörr och grät. Jag hade avslöjat vem jag var kär i till dagboken och nu visste alla, till och med den som inte fick veta.


Jag minns en annan gång så hade min mamma och min kompis pappa köpt varsin pulka till mig och min kompis, vi fick varsin svart, dom var jättefina. Jag minns också att någon på skolan hade tagit dom och åkt sönder dom i den stora backen, jag ringde hem och grät, jag och min kompis var helt förstörda, över en pulka. Det kan tyckas löjligt nu men pulkan var jag väldigt glad över och den var helt ny.
Men nu känns det bara löjligt.


Jag har alltid varit en mes och det är tufft att vara en mes, för saker tar hårdare på en än det gör på andra, jag är ömtålig.
Tänk dig en sten och ett äpple,
om du slår på äpplet blir det en skada
men slår du på stenen så får du ont tillbaka.

Jag är nog äpplet, jag har aldrig slagits, bara en gång.
En kille fick en smäll i ansiktet, han kallade mig för fula ord.

Jag önskar att jag mindes mer men det kanske är säkrast att inte minnas så mycket. Om jag börjar minnas så kanske jag minns det som jag inte vill minnas.