Andreas, kommer du ihåg när vi
en gång pratade om att skriva?
Och du sa \'\'jo det gör jag väl ibland.\'\'

Det är den enda gången du
någonsin ljugit för mig, Andreas,
för så är det inte.
Jag råkade hitta dig på en diktsida på Internet
och det visade sig att du inte alls skriver någon gång ibland.
Du skriver ofta och totalt extremt asbra.
Men så otroligt sorgligt.

Det var hur djupa och svarta och tunga texter som helst,
och jag började gråta när jag läste dem.
För det stod så mycket om
din dödslängtan och om mörkret du levde i,
och jag kände mig så elak som hade sagt
så många saker om dig till mina kompisar
som inte ens var sanna.

(Det sa jag bara för att jag var så rädd för dig,
men det var innan jag kände dig och jag tycker
vi glömmer det där nu.)

Sen kom jag plötsligt på att du
kanske hänger på Poeter också,
och du kanske till och med hittar min sida.
Då läser du ju alla mina dikter om dig,
och då blir det inte roligt
att heta Fridah, kan jag lova.

För Andreas, du vet inte hur mycket jag vill säga till dig
som jag aldrigaldrigaldrig kommer att kunna säga.
Det finns så många saker som jag vill berätta,
hur mycket jag tycker om när du skriver först på MSN,
när du skickar låtar till mig där,
när du ringer mig för att säga onödiga men roliga saker,
när du SMS:ar när du har kommit på något,
när du lär mig saker på gitarr,
när vi diskuterar Lars Winnerbäck....
Det finns så mycket jag tycker om med dig, Andreas.

Och jag är en sån där som aldrig
kan säga till folk att jag tycker om dem.
Så du får väl aldrig veta något
om du inte hittar det här och läser det.

Och kanske är det bäst om du gör det
så du förstår hur viktig du faktiskt är.
Det påverkar väl inte dig så mycket,
knappt något alls,
men när du kommer in i de där
extremt dåliga tankegångarna om mörker,
depressioner, självmordsförsök och allting annat,
Andreas, så vill jag att du ska veta att



min jord skulle sluta snurra utan dig.