-Men hur kunde du älska dem som inte andra älskade? Hur vågade du?

-Vad tänker du på?

-Ja, alla hatade och föraktade, Matteus var väl en sån, Sackaios också, ja det berättas ju att du umgicks med slöddret, det var väl även våldtäktsmän och mördare, är jag rädd.

-Ja horor också, som de kallades.

-Ja, hur kunde du va med dem?

-Det var ju därför de dödade mig till slut.

-Jaså?

-Ja det blev ju ett himla liv när jag drog ute på gatorna med farliga män och föraktade kvinnor. När jag sa att man måste älska fienden menade ju jag de här. Och då började människor hata mig.

-Men hur vågade du? Hur vågade du vara med farliga människor? De kunde ju utnyttja dig och döda dig.

-Det var inte de som var farliga, det var alla de andra. Det värsta var allas förakt för mig, allas hat över mig, när jag umgicks med våldtäktsmän och såna som gjort små barn illa. Såna får man ju inte umgås med. Framförallt inte älska.

-Det där har jag aldrig läst om i bibeln.

-Nej de vågade inte skriva det där, det räckte väl med såna som Matteus, men det fanns ju några av mina vänner som hade gjort både barn och vuxna illa, tidigare.

-Jaså, ja hur vågade du?

-Jag vet inte, men jag har alltid intresserat mig för människor, undrat Varför är den här människan så rädd? Eller farlig? Eller stöddig? Och jag har funderat mycket på Varför vissa människor alltid ljuger, framförallt män. Så jag började tänka mig alla som små barn, se dem framför mig, och också fråga de här utanförmänniskorna om deras liv, deras barndomstid och så. Och då såg jag alltid, alltid, att dessa människor var så skadade i sina själar, framförallt av vuxna. Så då började jag älska dem, på nåt vis. Kan inte förklara det riktigt. Men jag började älska dem, faktiskt. Sen flöt det bara på så där.

-Men du kunde väl inte försvara deras övergrepp eller brott?

-Nej nej, självklart inte, jag sa ju till dem att DE MÅSTE SLUTA GÖRA ANDRA ILLA! \"Synda inte mer\" skrev de i berättelserna om mig. Jag tycker inte om det där ordet synd. Jag använde inte det. Men de som skrev tyckte väl det var ett bra gammalt ord som redan fanns i skrifterna. Men det har ju missuppfattats hela tiden.

-Nå, när de hade berättat för mig om sina liv och jag började älska dem, så... ja då tog jag med mig somliga till de spetälskas hem i sina jordhålor, och lärde dem att hålla om dessa föraktade och rädda människor. Vi tog med oss mat också. Och mediciner, salvor. Och de som man sa hade onda andar i sig, jag lärde dem att krama alla okramade. Försiktigt bara. Då skedde underverk i alla. Och vi samlades på kvällarna vid elden och sjöng och pratade.

-Det låter så enkelt. Var det verkligen så? Är det verkligen så enkelt.

-Pröva får du se. Om du vågar, förstås. Jag fick ju en massa fiender på grund av det här. Men du skulle se när jag tog med mig en av mina vänner till en familj där han hade våldfört sig på både kvinnan och en liten flicka några år tidigare. När vi satt där vid bordet, han och jag och familjen.
Han hade så fruktansvärt mycket ångest att han hade gjort dem illa, han grät så han skakade, säkert i två timmar. Hans brott är så svårt att hantera. Men jag tror att det blev en försoning, på något sätt vid det köksbordet. Och dottern fick nån ny kraft efter det där mötet, faktiskt. Fast på ett sätt är hon ju skadad i sin själ. Sen bjöd de hem oss, hela gänget, på mat en tid senare. Då blev det en verkligt vacker fest, vill jag lova. Petrus och Andreas sjöng tokiga låtar de gjort själva. Och Bartolomeus spelade flöjt så himla vackert! Haha.

-Jag blir alldeles tagen av det här... du får mig att fundera mycket... Kan vi ses senare idag? Om synden, du vet?

-Visst. Klockan tre är jag ledig.