Mina föräldrar bor i mig.
Pappa föddes 1917, dog 1999,
mamma lever, nästan i alla fall
Mina morföräldrar bor också i mig
Morfar Gustav dog 1951, mormor Stina 1987.
Mina farföräldrar bor i mig. De föddes på artonhundrasextiotalet. Farfar Axel dog ett år innan jag föddes, farmor Anna ett år efter jag föddes. De bor likväl i mig.
Jag har fått ansvaret att bära på deras liv vidare. Det är deras liv som går vidare. I mig. De har gjort mycket gott, så mycket de har kunnat, tror jag. De har gjort en del ont också. Och de har säkert burit på mycket vanmakt, kanske otillräcklighetskänslor, skam och skuld, de har säkert tyckt att de ingenting var. Det bär jag på, deras känslor. men också deras skaparkraft, deras glädje, deras ögon, deras förhoppningar, deras känsla för musik och poesi, deras längtan. Jag bär på allt detta som jag fått av dem.
Tänk om de gjort andra illa? Mycket illa? Hur ser då ansvaret ut. Kan jag försona något av deras skuld? Ja, det tror jag.
Nu är det mitt ansvar att förvalta allt detta. Leva vidare deras liv, Komma vidare, framåt, nedåt kanske, djupare, högre, mot fullkomligheten kanske? Vem vet?
Men ansvaret ligger på mig att föra livet vidare. Och mitt liv bärs vidare av mina barn. Stackars dom. Eller, oj, vad fint! Också. Min längtan. Min glädje. Min sorg. Min oförmåga. Min skam. Min konstighet. Min skaparkraft. Min lust.
Att vara människa är ett mycket stort ansvar. Min största uppgift är att verkligen möta mina barn. På riktigt. Se dem och låta dem se mig. Utan en massa fördolt, utan hemligheter. Utan alltför många obesvarade frågor. Och låta dem få höra att jag har dem kära.