Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Vi fick i uppgift att göra något med anknytning till Helvetet på en svenskalektion, och här är resultatet. Jag tycker att den blev ganska misslyckad, men dety var någon (minns inte vem) som sa att den var bra...


Bakom Djävulens ögon

Vi har ett par saker att reda ut, du och jag. Lite fördomar och villfarelser som behöver korrigeras och rätas ut. Allt är inte som du tror. I själva verket så har du fel i det mesta du säger och tycker. Du borde vara tacksam för att jag ger dej den här chansen att rätta till din syn på saker och ting, så att du inte slutar som jag, även fast du säkerligen förtjänar det. Faktum är att jag tycker att du borde sätta dej mitt på torget, böja dej fram, med ändan i vädret, och dyrka mej högt och ljudligt. Alternativt offra en kär ägodel eller varför inte din högra hand? Som tack alltså.

Såhär ligger det till:
Det är inte det att jag är elak. Det är mer en fråga om disciplin och arbetsvilja, eller, för att vara ärlig; brist på den. En gång var jag precis som du; liten, obetydlig, ganska ful faktiskt. Och framför allt; människa. Och så var jag lat. Jag gjorde inte läxorna, kuggade på alla prov och kastade snus på lärarna. Jag dyrkade Djävulen (komiskt va?), kladdade ner halva skolan med pentagram och satt med vargarna och ylade mot fullmånen. Och så småningom så hamnade jag här, ensam och övergiven, utan någon som tycker om mej, utan någon att tycka om. Om helvetet åtminstone kunde vara som i mina drömmar: varmt som en bastu, människor som släpar sten fram och tillbaka över den skrovliga marken, stora brasor som kastar ett rött sken över väggarna. Men, bara för att djävlas, så är det inte så. Det är kallt, mörkt och blåsigt. En evighetslång vinter.
Men det är inte det som är värst. Det värsta är väntan. Det finns absolut ingenting att göra här nere. Förutom arbetet förståss. Om man nu kan kalla det jag gör för arbete; plåga livet ur människokräk tillför ju knappast något till samhället. Det börjar enkelt, med några förolämpningar (dessa ska helst anspela på saker som äcklet i fråga misslyckades med i livet där uppe), efter det följer lite uppfriskande, klassisk tortyr med kedjor och vassa metallföremål av alla möjliga och omöjliga former. Som slutkläm på det hela så brukar jag prova ut någon ny spektakulär maskin för att tillfoga kroppslig smärta, helst i stora doser. Under hela denna process så måste jag försöka hålla masken, se ut som om jag njuter av att plåga dom små liven. I själva verket är det minst lika jobbigt att plåga som att plågas. Tro mej, jag vet. Om dessa direktiv inte följs till största möjliga mån så får jag lönen indragen, och gudarna ska veta att jag behöver pengarna.
En annan jobbig sak är alla små människor som egentligen inte har här att göra. Ta donnan som kom hit i slutet av förra veckan till exempel. Ett riktigt ärkefån, dum som en äkta blondin. Det är ju så man undrar vad St. Pelle där uppe tänker med, jag menar, vad fan ska en sån liten fröken hit och göra? Hon kan ju inte rå för att hon är puckad och faller för grupptrycket. Och inte ens snygg var hon.
Hursomhelst, när jag slog upp dörren på vid gavel och skrek ”NÄSTA”, så att en smärre lavin gick i norra Anderna, kom hon in genom öppningen med en osäker min klistrad över ansiktet. Måste säga att jag blev förvånad över att den faktiskt syntes igenom allt smink. Hon gick ostadigt på sina höghushöga klackar och försökte se sexig ut. Hon misslyckades. Jag började lite smått med att påpeka hur otroligt ful och motbjudande hon var, att det inte var konstigt att hon blev ratad av alla där uppe, till och med schimpanserna. Det sorliga är att jag inte menade så mycket som hälften av det jag slängde ur mej, men jag var tvungen, man vill ju inte få sparken. Hon hade antagligen räknat med att vifta lite med sina lösögonfransar, och sedan skulle hela saken vara över, men icke sa Nicke. Det syntes lång väg att hon var på väg att brista i gråt, visserligen fejkad, men ändå.
Efter timmar av ihärdigt och gagnlöst arbete så var vi äntligen färdiga; hon hade avslöjat alla sina hemligheter för mej (även fast jag inte ville veta), fått flertalet finger- och tånaglar utdragna med roten och några ledband sönderslitna. Jag är säker på att hon, om hon är smart nog, ångrar allt förtret som hon ställde till med där uppe. Annars så var ju allt mitt arbete och lidande förgäves.
Hon var en sådan människa som gör att jag ångrar mitt val av arbete, jag lider verkligen av att tortera såna som hon. Utan dessa små, oskyldiga människovalpar, om det bara fanns stora, håriga, elaka mördare och pedofiler så skulle min vardag se mycket ljusare ut. Då skulle åtminstone jag slippa allt onödigt lidande, och kanske, kanske, så skulle jag kunna njuta av jobbet igen.




Prosa (Novell) av arborelius
Läst 549 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2007-06-24 22:28



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Gillas. Vad tyckte din svenska lärare om resultatet?
:-)
2008-02-02

  Oskar...
Hah, snacka härlig monolog. Misslyckad är den verkligen inte. Småkrångligt att till en början gestalta figurerna som deltar i \"samtalet\" men det är ju det som är bra. Man borde tilldelas direkta uppgifter oftare. Skulle få mycket mer gjort på det sättet.
2007-07-27

  Eléa
Ledband och utslitna naglar..bra skrivet =)
2007-06-24
  > Nästa text
< Föregående

arborelius
arborelius