För längesedan, på en magisk plats, kunde allting hända. Egentligen var det en helt vanlig dag, en helt vanlig plats, hatad av vissa, likgiltig för andra. Men för tjejen som satt där på gungarn och såg sekundvisaren sega sig fram, var det ingen vanlig dag, ingen vanlig plats.

Det var varmt, asfalten såg ut som vatten när hon gungade. Högre och högre gungade hon, lät vinden svepa genom hennes hår, och blåsa bort den pirrande känslan i magen.

Fem i sju.

Hon slutade gunga. Gick över hagarna och king-rutorna bort mot en sliten brun bänk, som knakade när hon satte sig. Solen stekte hennes hud medan sekunderna malde fram i långsamt mak och aldrig verkade bli till minuter. Fundersamt drog hon fingrarna genom håret, \" Vem? När? Hade hon blivit lurad? Vem är det som sitter där borta? Kan det vara han? Nej... eller?\"

En minut i sju.

Han reser sig. Hennes hjärta börjar bulta. han går över vägen, ned för den brända sluttningen rakt emot henne. han är ändå långt borta. Hon ser hur solen glimmar i hans svarta hår. Hon reser sig. Fötterna börjar långsamt, steg för steg röra sig mot honom. han kommer närmare. Han ler. Tänderna är vita, ögonen bruna. Jackan beige. han är kort. Hon gör sig beredd, andas, ler. På gränsen mellan grus och asfalt möttes deras ögon. Samstämmigt sa de hej. Hon log, och han skrattade.

En helt vanlig dag, på en helt vanlig plats, hatad av vissa, likgiltig för andra, älskad av henne, förvandlades i ett ögonblick, ett ögonkast, ett leende till en ovanlig dag, en magisk plats. Tjejen mötte killen, och gick förlorad.