När jag tog mössan såg jag ut som en ljuv porrskådis. Blottade inte mycket men, det räckte att mina lätt solbrända barbieben smög ut ur en figursydd kostymklänning som slutade en decimeter ovan knäna, för att mina fulla klasskillar skulle sjunga ut om hur underbar jag var och att jag var unnndeerbaaar och alldeles underbar. Tjejerna hatade mig extra mycket, jag hatade dom, och killarna och hela jävla dan dessutom. Och det var sista dan vi kunde avsky och älska varandra på nära håll, inklämda mellan galler och höbalar, skumpadroppande på asfalt och skrik om hur jävla bra vi var. Jag var full, mest för att stå ut med allt hat till livet och att släkten skulle ha något att flina upp sig för. För det var det jag var, inför alla och inför mig själv- något att titta på, åtrå i smyg, någon som var alla tillställningar och vardagssituationers centrala punkt. I allt jag gjorde och såg ut för att vara rymde inte mycket Camilla. Denna ljuva aktris som var bäst på allt hon gjorde och som var vackrast i alla rum hon steg in i, var i själva verket bara ett skal, en ensam mussla med pärlorna utanpå kroppen, nästan dränkt inifrån av alla ogråtna tårar.Jag var den enda på vårt studentflak som saknade flytväst och det skulle dröja mig nästan sju år innan jag såg land där jag kunde börja öppna upp mitt skal och spy ut all den sälta som förträngde musslans gap. För det mesta så stormade livshavet och jag drogs med ner till djupet, nära att bli kvar, men det kunde hända att det flöt förbi en pojkvän som jag kunde hänga mig fast vid. Lättflytande människor klängde min nakna kropp sig emot, genom oljebälten och vrakdelar där jag lätt kamouflerades, trasades sönder tills flötet luckrades upp och jag fick hålla mig själv vid liv genom att trampa vatten i en näst intill iskall oändlighet. År utan livbåt och sällan stiltje slet min själ runt jorden. De med flytväst hade sedan länge nått land och börjat jobba, någon var gift och hade barn, några studerade på högskola och någon undervisade unga klasser på samma ställe där vi den där dagen skildes åt. Sju år hade gått när jag flöt iland, livlös och färglös likt vattnet som bar mig in till stranden, en liten mussla gömd i tång. Barbiebenen hade fått fjäll och den ljuva skådespelerskans chanser till stora scener hade flutit bort med orken. Vid land väntade någon som älskade mig för den jag var. När jag vågade älska tillbaka öppnade sig skalet, jag kunde andas och jag såg honom. I skuggan i sanden kunde jag se mig själv och jag levde mer än någonsin. Jag blottade mitt inre och fjällen på benen glänste.