Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Hur saker kan gå fel, saker som gör att man hamnar i en ond cirkel, och inte kommer därifrån.


Aldrig mer

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig...
Meningen rullar framför ögonen när jag går med mina steg som gör allt för att komma hem så snabbt som möjligt. In, trygg, säker och varm. Regnet letar sig in överallt. Det älskar mig, jag älskar absolut inte regnet. Det kryper in och kyler ner min nacke, som kyler ner min rygg som kyler ner min kropp. Stegen är hårda. Det är pansar i mina skosulor och de slår mot den våta asfalten som en järnjättes.
Regnet faller till rytmen av mina steg, faller i åttondelsnoter. De försöker locka mig att släppa några tårar jag med. Droppa mina saltfyllda bomber och gå med mitt dunder från explosionen. Men jag gråter inte, inte i min värld. Jag är kille, nästan man. Skulle jag gråta skulle min heder rinna ner för kinderna och några tårar skulle leta sig in i min mun. Jag skulle svälja min heder och det är inte tillåtet, strängeligen förbjudet. Men visst, ibland skulle det vara skönt att bara släppa allt, låta alla känslor smälta och rinna nerför ansiktet. Men alla vet att tårar inte är till för den här generationen pojkar heller.
Men regnet fortsätter falla ändå, retfullt i nacken. Det skiter fullständigt i vad jag känner.

Mina fötter tar mig hem. Dörren dängs igen och skolväskan slängs i väggen. Tygskorna flyger in i ett hörn och den dyngsura jackan faller ner på golvet i en blöt pöl.
Jag flyr in på mitt rum, sängen är min enda räddning. Att borra ner huvudet i en sval kudde så hårt att man nästan får svårt att andas. Så att det enda man kan koncentrera sig på är sina egna andetag, på att hålla dem jämna och djupa. Bara lyssna på sig själv för en stund och höra pulsen i öronen. Men som alltid är det inte länge jag får ligga och vara så lugn och fylld av ro. Det vore lyx att få ligga så i ens fem minuter. Men det tar bara trettio sekunder och sedan är textremsan i full gång att rulla igen. Rulla fram de värsta ord jag vet. Orden som beskriver mig, hurdan jag är, hur jag beter mig, vem jag är, hur andra ser mig.
Aldrig bilder, bara ord. Ord är bättre än bilder när det handlar om att etsa fast kränkningar i skallen. Texter stannar längre och är lättare att ta fram än vad bilder är. Och det jag ser får mig att må illa. Att vilja resa mig upp och bara spy över mig själv och mina fötter.
Tänk om de skulle se mig nu. De skulle tränga upp mig i ett hörn och jag skulle stå som en våt hund med svansen darrandes mellan benen och de skulle peka och skratta och älska att ha någon att se ner på. Och jag skulle inte ha något att sätta emot, jag har inget att försvara mig med och jag skulle förtjäna vartenda ord som träffade mig som giftpilar i ögonen, varje knytnävslag i magen som tvingade mig att lägga mig ner och vänta på att smärtan skulle ta slut.
Rätt åt dig skulle dom säga, så som du beter dig, som du ser ut i våra ögon är det inte det minsta konstigt att du får ta skit. Du förtjänar så mycket smärta.
Och dom skulle ha så rätt, för så är det. Alla ser egentligen ner på mig och jag klandrar dem inte det minsta för det. Jag förstår dem, jag skulle inte heller vara såhär om jag fick välja, jag avskyr mig själv. Det finns ingen jag tycker mer illa om än jag, jag hatar mig själv. Varje sak jag gör, varje uns av min kropp. Jag hatar det, att det är såhär. Utan mig skulle skolan vara en plats utan problem. Lärarna skulle slippa komma med sina sänkta blickar och undra hur det är, om det är bra hemma och om det är för svåra prov och blablabla…
Men jag lyckas väldigt ofta komma undan alla blickar och frågor. Så fort en lärare dyker upp knäpper jag med fingrarna och försvinner i en rökridå. Drar mig undan med ett annat gäng mot exit. Men det är en annan sak när man möter någon i korridoren, då finns ingenstans att gömma sig och man måste stå öga mot öga med fienden en stund och lägga precis rätt ord i rätt följd vid rätt tillfälle. Lärare är av en annan art, och jag är expert på att få dem på fall. Jag kan få allt att verka under kontroll, få det att se ut som ingenting. Blåsa bort deras fejk-oro. Jag är på flykt från dem, de är bara ute efter att sätta dit mig för något jag inte kan försvara.
Som idag, matteläraren stoppade mig och kom med sin bekymrade frågeblick, men jag sa att allt är lugnt och frågade bara coolt tillbaka om vi inte skulle ha prov snart, att jag var väl förberedd. Sen var de tunga orosmolnen över hennes huvud som bortblåsta.
Det är ingen som vågar ta i mig på riktigt. Ingen som vågar ställa mig mot väggen och fråga varför. Hon fortsatte bara sin resa genom korridoren och kände att hon minsann bryr sig om eleverna, att hon tar sitt ansvar. Det är en klen art, lärare.

Men inget var som bortblåst för mig, allt var kvar. Textremsan rullade utan broms framför mina ögon. Det hade skett idag igen, på lunchrasten. Gänget hade samlats vid matsalen för att planera hur det skulle gå till. Jag gick fram mot dem med steg som om mina skor var fyllda ända upp till öppningen med grus. Alex hade frågat vad som skulle hända idag.
– Men jag såg att han hade nya skor. Fyfan vad fula. Han bara måste få lite skit för dom asså. Säkert hans kärring till morsa som köpt dom åt honom, hade Jonas svarat
– Nej men, det var väl rätt längesen vi slog upp honom nu va? Asså på riktigt. Vi kan ju inte bara låta honom gå miste om en sån grej som lite stryk, sa min mun, och jag klädde varje ord med transparant skam.
– Ja, vi plockar honom nu på rasten.
Sedan hade vi stått där utanför matsalen och väntat på honom.
När han kom ut och fick syn på oss såg han inte ens rädd ut. Han såg inte ens rädd ut längre, så mycket skit hade han fått ta att han inte brydde sig något mer. Jag skämdes när jag sände en blick mot Jonas och Alex att ta honom. De log sina hyena- leenden och förde honom mot en mer avskild del av skolan. Genom korridoren som det aldrig går någon i förutom till och från lektion. Där hade vi börjat gnälla på hans skor, hans feta hår och påmint honom om hur längesen det var han fick stryk. Det gällde att prata i gåtor så att han fick tänka efter vad vi skulle kunna hitta på att göra med honom. Man var tvungen att vara skicklig för att få den mest roande effekten.
Vi fortsatte ut på skolgården, bort från skolgården och över gatan. Och ju längre bort från lärarna vi kom desto hopplösare blev hans blick, desto tyngre blev hans steg medan vi gick och trampade honom sårig om hälarna.
Hans andetag blev allt tystare medan vi blev mer och mer högljudda för varje meter bort vi kom. Tills jag sa att vi skulle stanna. Då behövdes inte längre några ord, inget oväsen. Det var nu som kropparna fick ta över och prata för sig själva. Knogar mot näsben, knän mot magar. Jag hånlog åt honom där han stod och såg ner. Han synade sina nya skor, som inte såg så nya ut längre efter vår misshandel. Jag tyckte så synd om honom, och såg framför mig hur han skulle komma hem till sin mamma och försöka förklara hur de lyckats bli så smutsiga bara över en dag.
– Jag ramlade, skulle han säga till henne.
Och det sved att det var tvunget att vara såhär, långt in i huvudet sved det. Ännu en mening på textremsan. Åh vad jag avskydde mig själv just där, skulle man frysa bilden skulle man se det så tydligt. Solen som bränner hål i ögonen och träden som pekar på mig med grön avsky ända ut i grenarna. Om jag bara kunde ha fått vara någon annan och slippa stå där och idiotförklara mig själv.

Jonas började med att ge honom en örfil. Hans kind blev röd redan efter några sekunder. Han gnydde lite, inget mer. Tittade fortfarande ner i marken, medveten om straffet han skulle få om han råkade titta upp. Medveten om smärtan han skulle få krypa därifrån med. Jag önskade att han skulle slå tillbaka. För varje slag vi delade ut, väntade jag några sekunder på att han skulle svara med en lika hård smäll tillbaka. Att han skulle knäcka mitt näsben, sparka mig i huvudet så att jag skulle få hjärnskakning, spotta på mig. Men han gör aldrig någonting, inget alls. Det finns inget jag blir mer irriterad på, varför slåss han inte tillbaka? Vi skulle kunna stå och sparka på honom tills han ligger i bitar, han skulle aldrig göra något motstånd. Har han ingen som helst livsinstinkt, kan han inte bara fly, springa härifrån? Jag skulle inte springa efter, ingen av de andra heller. Förstår han inte det? Om du bara sprang bort härifrån skulle du slippa skiten.
Alex log åt Jonas geniala start till misshandel och fortsatte med att knäa honom några gånger i magen och sedan ge honom en örfil till. Han vek sig av smärtan och det syntes att han inte ens försökte räta sig upp igen, han hade gett upp redan innan vi började. Jag bara stod och såg på när mina undersåtar lydde order med armarna lagda i kors över mitt bröst. De sparkade och slog, rev honom i ansiktet och drog i hans hår. Alex gav honom ännu ett knä i magen som gjorde att han var tvungen att gå ner på knä för att lägga sig på marken.
Hans gny övergick snart i tyst gråt. Marken blev blöt av tårar och blod från hans sönderslagna läppar, hans näsa och upprivna sår i ansiktet. Jag ville bara gå fram till honom och säga att allt är okej. Hålla om honom och torka bort blodet från hans läppar med min tröjärm och viska att det bara är slag, att dom inte betyder någonting, bara just nu och vagga honom fram och tillbaka och säga att det går över.
Men istället gick jag fram till honom, tittade ner på honom, harklade mig och spottade honom i ansiktet.

– Nejfan, det räcker nu va? Jag tror vi börjar snart, kvart i tolv är det väl idrott?
En av mina slavar visade helt plötsligt att det var nog, jag nickade utan att säga något, tittade bara ner på offret.
– Men ni kan gå i förväg. Jag är inte riktigt klar med den här än, yttrade min mun igen. Alex och Jonas bara flinade, såg på varandra, vände sig om och började gå mot skolan.

Så ynklig, jag är så ynklig. Varför säger jag det inte bara, att det är nog. Att det räcker, att den här killen har fått lida tillräckligt. Jag synar honom, ända från de nya skorna till hans nersmutsade tröja till hans blodiga ansikte.
Jag försökte ge honom råd över telepati och säga att man måste vara stark, annars blir man nertrampad. Man blir som du. Ingen vill vara du, men ingen vill heller vara jag. Det är inte du som är offret egentligen, det verkliga offret, det är jag. Alla avskyr sådana som mig och skulle betala pengar för att få sparka och spotta mig i ansiktet som jag gör mot dig. Förstår du hur det känns? Att vara den som måste stå rakt när det blåser till storm för att alla andra ska ha något att luta sig mot. Jag lyfter alla andra, och i gengäld måste de skratta åt mina skämt och prata med mig för att vara någon. För det är väl det allt handlar om? Att vara någon. Jag har glömt bort. Jag vet inte varför jag gör det här längre, jag har blivit som du. Jag bryr mig inte om vad som händer längre, precis som du inte bryr dig om att bli rädd.
Han hade slutat gråta, men han hade grus i ögonen och munnen och låg och försökte koncentrera sig på att andas sina blodbubblor mot marken.
– Förlåt, sa han.
Sedan hade jag bara stått där som ett fån och funderat på om jag tänkt alla tankar högt, eller om han möjligen var tankeläsare. Och så hade det börjat regna, och hans blod hade börjat rinna ner i brunnen och jag hade fällt en tår som jag inte låtsades om att den fanns och som inte syntes i regnet och gått därifrån, gått hem.
Och nu ligger jag ligger här, som en enda stor förlorare. Lovar mig själv att det ska ta slut och att det ska ta slut nu, att det inte får hända någonsin igen, aldrig. Att mitt nya liv börjar imorgon. Men jag vet så väl att jag inte kan lita på mig själv, vet så väl att jag inte har någon självdisciplin. Och jag vet så väl att det är så lätt att lova men så svårt att hålla, att jag kommer till skolan imorgon och smider en ny plan likaväl.
Och textremsan rullar,
… vek… svag… idiot… förlorare…
Samtidigt som jag försöker andas genom kudden och gör allt jag kan för att skapa min egen textremsa,
Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer…





Prosa (Novell) av PISTOLPISTOL
Läst 656 gånger och applåderad av 10 personer
Utvald text
Publicerad 2007-06-30 21:33



Bookmark and Share


  mirrorball
herregud vad bra du är! den här texten är helt, helt fantastisk. vet knappt vad jag ska säga men du ska veta att du är helt sjukt, underbart duktig! <3
2007-10-28

  andreawolf
okej, jag grät.
du pressar i minst ett ton känslor här och det blir helt...jä. jag vet inte vad jag ska säga. många noveller är bara långa och trista och man slutar läsa vid hälften för att man redan har fått höra allt som man kommer att läsa. här är det inte så. inte alls. visst är den lång men hade den varit kortare hade inte allt det hemska och alldeles underbara fått plats. jag vet inte om det är medvetet men du har skrivit så att man i början nästan tror att det är mobbaren som är mobboffret. eller var det så det var? att det var två olika? om det var det förstnämnda så har du i alla fall fått till det väldigt proffsigt! när det gäller mobbare-mobboffer-texter tycker jag oftast att det är mest intressant att läsa om mobbaren, just därför att personen oftast döljer så mycket. man vill höra historien bakom. detta var något alldeles extra!

(och förlåt för att jag skriver milslånga kommentarer!)
2007-08-12

  -Ulla Tilemo- VIP
Vilken text. Vilken fruktansvärd rysare! Jag grät och var helt slut.
Och ett följdriktigt och vädligt fint slut. Här finns det spänning så det räcker att ligga sömnlös. Jag tror du har beskrivit något som alla borde läsa!! Ett nödrop från dagens ungdom.......och plötsligt
sitter jag där med ett gammalt obearbetat minne av hur jag kände det som barn vid några tillfällen.
En jättekram till dig Hanna
2007-07-05
  > Nästa text
< Föregående

PISTOLPISTOL
PISTOLPISTOL