Regnet slår mot bilrutan
det går knappt att se vägen
och mina tårar hjälper till med
att skymma sikten

Jag inser att allt snart är försent
Min älskade kanske inte överlever natten.....
och jag är inte där - fast personalen
trodde nog att det skulle vända efter
den intensiva medicineringen

Jag bannar livet för det orättvisa i
att just han skulle drabbas
och behöva utstå ett sådant lidande
för att kanske få leva ett tag till

Bachkören sjunger Händel och
jag bryter ihop av förtvivlan mitt
på motorvägen som jag inte
längre ser
och
inser plötsligt att jag gjort allt som
det står i en människas makt att
göra och att jag nu släpper taget
i min vetskap om att morgondagen
kan innehålla beskedet om att
livet inte gick att rädda

Just då lättade tyngden över
mina axlar
som att plötsligt nyktra till
och tänka klart fast
tröttheten fick mig att nästan
somna vid ratten
och tankarna malde

HUR KAN VÅR HERRE
GÖRA HONOM SÅ ILLA
NÄR HAN HAR SÅ MYCKET
KVAR ATT LEVA FÖR
HUR KAN DET VARA SÅ
ORÄTTVIST NÄR MAN
KUNDE HA TAGIT
NÅGON ANNAN SOM
INTE VILL LEVA LÄNGRE

Vår herre hur räknar du?

Ser du inte hur han älskar livet
Ser du inte hur väl vi behöver
få ha honom kvar

Jaså det var inte din avdelning