Tiden (som det brukar kallas) gjorde en loop.

Fram, tystnad, tillbaka, ett andetag, och jag famlar igen.
Den meditativa tystnadens hem.

Där går den gröna antilopen.
Sakta men smidigt tar den sig fram.

Ljuden höjs upp till fjärran men skyms av ögat ändå.
I en småkrypskarneval studsar de fram.
Ni små som hjälper världen i land.

-Säg mig du gröna antilop i tysthet du vandra, bär du vishet i din späda kropp?
Kan du måla med skogens färger, ty där ryms en regnbågs glans.

Mamma. Lever du i regndroppens tysta saga?
Ser du nu allt som du behaga?
Åh, vad vi längtar och vet. Att någon tid, någonstans ska vi ses,
det berättar vindens lösgjorda saga!

Tills dess att vi ses min vän delar du mitt hjärta.
Då motgångar och stormen rider min kropp,
då jag famlar, då jag ej hittar min väg i småkrypskarnevalen.

Då lungorna spricker och hjärtat blöder finner jag dig likt solen i söder.

Åh, vad jag längtar,
längtar och saknar...

Nu viskar träden om regn.

Nu ylar vargen mamma.

Åh, vad jag älskar,

älskar dig...