Du står och vrider dig irriterat
lyssnar på suset från det dånande vattenfallet
ser hornhinnor pressade mot plexiglaset
i tunnan på väg mot kanten

Du vänder dig om för att beskåda
de genom okunskap förnedrade massorna
de skriker ut sin upphetsning
i ett vrål av osammanhängande alfabet

Du vandrar bort längs stigen
ler mot den molntäckta solen
klackarna klapprar mot de svarta kullerstenarna
uthuggna ur de vänliga människornas hjärtan

Du vrider dig irriterat
hör ljudet av uppspärrade kranium
hör sjunkande tunnband som saknar sina barn
hör osammanhängande alfabet