Candide är jag för att jag är naiv så det förslår.
Och det är väl bra många gånger, och det är väl dåligt ibland.
Candide och jag tror på \"den bästa av världar\"
och vaknar upp med gränslös energi och lyckorus varje morgon.

Shakespear är jag när jag är filosof, poet och drömmare.
Lite romantisk ändå ibland, fast den sidan kommer sällan fram.
När jag funderar över alla dessa kandidater som mitt ego älskar,
men som egentligen inte ger mej något annat än ännu mer ensamhet
innerst inne.
När jag saknar någon som tycker om mej för mej, och alla mina fantastiska
icke-synliga egenskaper som jag ändå har, någonstans,
då är det jag och Shakespear.

Gud är mitt alter ego.
När jag har storhetsvansinne, när min kreativitet är obegränsad,
när jag älskar mej själv, mitt liv och alla som ingår i det,
då är det jag och Gud.
När jag vet att jag klarar allt och lite till.
När jag vet att jag kommer uppnå allt jag drömmer om,
då är det jag och Gud.

Jag gillar att analysera mej själv, insikt efter insikt.
Det är bra.

\"Det är sånt man kan tänka på\"