Bakom själens glas vandrar livet än.

Att se men ändå inte se den osynlige

Drömmen förtvinar aldrig i sinnet.

Jag ler vid tanken på livet, dess härlighet

En strimma av ljus i en mörk värld.

Minnena sträcker sig långt tillbaka

Där går andra gestalter i solen.

Här är minnet som aldrig suddas ut.

I platsen bortom platser finns livet än,

Det drömmande, ljusa livet som aldrig dör;

Bortom dessa väggar blir sten till glas,

Allt syns i den drömmande värld som skapas.

En öm smekning, den osynliges håva,

Synlig, solid, blott en stund här

Innan intigheten kräver sin tribut

Bakom själens glas vandrar livet än.

Tårar faller sakta ner i den mörka jord

Som sett åren komma och gå i oändlighet.

Jag vet inte vem tårarna tillhör, de är stumma,

Innehåller alla en förundran för världen;

Varför den ser ut som den gör

Vad som skapat den?

Bittert faller de, vackert faller de namnlösa.

Att se men ändå inte se den osynlige.

Hos ett barn kan glädjen skönjas,

Den oförfalskade, klara och vackra.

Den som ser den som vill bli sedd,

Tårarna faller inte längre för döden,

Sorgen, skammen och förgängligheten

Men av glädje för livet som givits en

Där allt en gång åter kan bli vackert.

Drömmen förtvinar aldrig i sinnet.

Naturen har format sig själv genom sekler

Genom regn och sol, torka och snö;

Här har allt stöpts i den form som är världen.

Denna skapelse förringas endast av den

Som drömmaren skapar i sin dröm;

Och denna dröm är vacker, ordlöst vacker

Formar något större än det här,

Jag ler vid tanken på livet, dess härlighet.

Vem äger naturen, vem skapade den,

Människan är förgänglig, är hon också regent?

Denna skapelse är stor, universum än större

Våra tankar är små och ovidkommande

Men ändå räknas våra tankar samman

Blir ett ord, en mening, får mening

Och har även kraften att skänka mening.

En strimma av ljus i en mörk värld.

Världen och tankarna förenar sig sakta

Till en helhet vars mening knappt är skönjbar.

Där en drömmares ord kan bli verklighet

Då kall logik kan te sig abstrakt;

Formen för vår verklighet är blott tillfällig

Andemeningen kan inte anas

Dess avsikter är höljda i dunkel.

Minnena sträcker sig långt tillbaka.

Minnen är en klar bild av tider som varit,

Men orättvisa, spegeln är bucklad

Visar sådant som det inte var tänkt.

Damm lägger sig på minnesspegeln

Skapar ett moln av oro över minnet självt,

Låter verkligheten ändras med åren

Formar något vackert eller fult av det gamla.

Där går andra gestalter i solen.

En spegling av tider som flytt

I ett barns ögon ter sig åren långa,

För den vuxna brinner livets låga klart

Den gamle ser spegeln tydligare.

Den osynlige speglar sig långsamt i solen

Skiner klart som Aftonstjärnan

För en kort sekund faller allt på plats

Här är minnet som aldrig suddas ut.

Här är minnet som aldrig suddas ut.

Där går andra gestalter i solen.

Minnena sträcker sig långt tillbaka.

En strimma av ljus i en mörk värld

Jag ler vid tanken på livet, dess härlighet.

Drömmen förtvinar aldrig i sinnet.

Att se men ändå inte se den osynlige