havet viskar om bättringstider
ett löfte som lover att inte svika

vågor gungar mig varsamt till söms
som om det visste att jag är sårbar nu

ger det mig ömhet och omfammnar mig med sitt vita skumm
ger mig hopp
ger mig tro
att mörkret snart är förbi

strömmen för mig allt längre bort
från civilisation
och liv kan endas skådas i mina drömmar


jag tror det är 30 dagar sen sist
har nästan slutan räkna

för jag lever via satelit och
på ett sviktande hopp

och jag vet att någonstans
långt bortom horisonten
där finns liv

men det är så långt borta nu

för här finns bara vatten

strömmar

och


viskande löften
om bättringstider
drömmar om new orleans
och någon att hålla om
när mörkret faller på
och ensamheten greppar tag