Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Kärlek som kärlek.


Aaron & Aino

Sjutton minuter över tre. De självlysande linjerna som går längs klockans visare blir nattsuddiga i hans ögon. Han har alltid undrat hur de hinner samla på sig så mycket ljus under dagen att de orkar lysa en hel natt. Nätter som är så mörka. Och långa, speciellt nu på vintern. Det blir inte ljust förrän vid tio och så skymmer det igen vid fyra. Det är precis sex timmar att samla på sig ljus. Rätt starkt jobbat.

Han har precis vaknat efter en dröm igen. En svettig sådan. Det har blivit alldeles för många drömmar på sistone. Alldeles för många och alldeles för svettiga. Han måste skärpa sig, det kan inte fortsätta såhär. Han borde ju skämmas.
Han sätter sig upp i sängen utan att tända sänglampan. Slänger benen över sängkanten och sätter sig på händerna så att det blir lättare att låta bli att nudda det kalla golvet med de redan iskalla tårna. Han tittar ut i mörkret och lyssnar på hur hans andetag blir djupare och djupare igen.
Utanför fönstret syns en gatlykta som skiner med vitt ljus. De vita ljusen är mycket vackrare än de gula, eller de nästan orange. Det ser så äckligt ut på något sätt, kan inte förklara varför. När han var liten och åkte bil hade han alltid gatljusen som tidsfördriv. De vita ljusen var stjärnor, de gula solar och de orange fick han av någon anledning till ost. Det var väl det enda han kunde komma på. Så satt han där och samlade på stjärnor och ostljus tills han somnade.

Om det ändå vore så lätt att somna nuförtiden. Han har haft en dröm om honom igen. Som att han inte ens kan få koppla bort honom när han sover. Inte för att han vill det. Men det är konstigt.
I drömmarna kommer ju allt man tänker på undermedvetet fram, betyder det att det enda han tänker på undermedvetet är om honom också?
Skulle han berätta det för någon skulle ju folk tro att han var besatt. Men det vore inte långt ifrån lögn. På sätt och vis är han besatt. Han är faktiskt det. Besatt i sin bästa vän. Men det är inte förrän nu på slutet det har blivit så extremt. Han vet inte vart det har kommit ifrån. Tanken har bara smugit sig på utan att han egentligen vetat om det. Som en objuden gäst. Och han har ju inte precis gjort något för att få den att försvinna, snarare ökat på fantasierna med dagdrömmar och kladd i skolböckerna.

Besattheten som våldgästar hans hjärna heter Aino. Han och Aino har varit bästa vänner sen några dagar in på första högstadietiden. Det är 4 år sedan, mer än så. De hade en gemensam kompis och hittade varandra direkt. Sen dess har det bara varit Aaron och Aino. De har gjort allt tillsammans. De tog sina första ciggbloss ihop, första konserten, första fyllan. Första allt. Alla såg dem som oskiljaktiga. Var det fest kunde man inte bjuda bara Aaron för då fick man med Aino också. Alla visste att sådana var reglerna och de gick med på det. Precis som det ska vara.
Han vet inte, men det var nog inte förrän i slutet av 9:an han kom på sig själv med att det var nåt mer än vänskaplig kärlek han hade till Aino. Det var något med sättet han slängde luggen ur ögonen eller rättade till armbanden. Han kunde komma på sig själv med att sitta och önska att han var Ainos händer så att han fick vara den som fick dra fingrarna genom hans svartfärgade långa lugg eller rätta till alla armband och remmar han hade runt handlederna så att de låg jämte varandra på rad. Det var orättvist att de fick röra vid honom på det sättet när han själv inte hade en chans.
Ett av de där armbanden hade han fått av honom. Det var ett svart läderarmband som han köpt i Paris när han varit där med sin farsa. Det står suillion på det med vinröda bokstäver. Det betyder slampa på franska och Aaron köpte det så fort han fick syn på det. Ett till sig själv och ett till Aino. Det var så typisk Aaron och Aino humor det kunde bli.
- Nu har du en slampa på armen. Känns väl fint? sa de till varandra sen med flin och ingen fattade vad dom snackade om.
Det var inget ovanligt. I och med att de umgicks så ofta med varandra så pratade de annorlunda med varandra än vad de gjorde med andra människor.
Men tittar man efter lite mer noga så är de inte så lika som man kan tro när man ser de första gången.
Aaron har lockigt hår, fast bara på vissa ställen. Mest i nacken. Blont hår och en rätt lång snelugg. Han trivs med sitt hår, faktiskt. Många tjejer också, de fingrar gärna på lockarna i nacken. Han har nötbruna ögon, inga man lägger nåt speciellt märke till. Men han har klara ansiktsdrag, markerade kindben. Han trivs med hur han ser ut. Men det är klart, skulle någon fråga honom om han tyckte att han var snygg skulle han ju inte svara vad han tyckte precis. Sån är han inte. Han tar gärna så lite plats som möjligt, men ändå såpass mycket att han finns där. Självförtroendet kanske inte är på topp men han har ändå ett. Nu på senare tid har han kanske blivit lite tuffare. Det har kanske kommit med nitbältena och de svarta jeansen. Musiken har tagit mer och mer plats, han har till och med funderat på att börja spela gitarr, allra helst elgitarr. Men sånt är dyrt. När han var mindre spelade han fotboll. Nu förtiden rör han knappt på sig längre, han följer med Tim till gymmet någon gång ibland. Men det är alldeles för sällan för att ge något resultat. Tim är hans storebror, han betyder mycket för honom. Det var också Tim som visade honom musiken. Han har mycket att tacka sin bror.

Aino däremot har ingen bror. Men han har en lillasyster. Hon kanske inte har hunnit spegla av sig på honom än men hon spelar stor roll i Ainos liv, även om hon inte är så gammal. Aino älskar henne och skyddar henne från allt dåligt och visar henne allt bra samtidigt. Han är en bra storebror. Men så har han inte så mycket till familj heller. Hans pappa lämnade honom och hans mamma när han var fem. Han kommer inte ihåg så mycket mer än att han och morsan alltid grälade, så det kändes bara som en lättnad när han försvann. Han saknar inte sin pappa.
Aino älskar musiken lika mycket som Aaron, om inte mer. Det är från Aino Aaron får all musik. Han har en förmåga att hitta precis det Aaron gillar. Men han spelar inte heller något, eller jo, han spelar xbox. Han är duktig och har alltid koll på alla nya spel. Krigsspel är bäst. Att sätta ett skott i pannan på fienden med en sniper är en ren adrenalinkick.

Kommer man sen till Ainos utseende så är, till skillnad mot Aaron, det första man tänker på när man ser honom hans ögonfärg. Hans ögon är gråblå och skiftar i grönt på vissa ställen. Som att hans iris haft beslutsångest i att välja ögonfärg och tillslut bara blandat hej vilt.
Runt ögonen har han numera ett streck svart kajal, precis som Aaron, och det gör att hans ögonfärg kommer fram ännu mer. Men hans hår är Aarons motsats. Han har rakt och svartfärgat hår. Kort i nacken och sen blir det längre ju närmre man kommer ansiktet. Luggen går precis till hakan på honom om han sträcker den. I läppen har han ett silversmycke, en piercing mitt i underläppen.

Han är den vackraste Aaron vet på hela jorden, och det spelar ingen roll att han inte åkt runt i alla världens länder och sett på varje människa. För han bara vet det.
Aino är speciell och det kan ingen ta ifrån honom. Även om han inte vet det själv, det bara är så. Han är den som får de fulaste flickorna att le de vackraste leendena. Han som får alla pojkar att rodna. Aino kan få de största och uppkäftigaste idioterna att hålla käften med bara ett ord. Det finns inte många som honom. Han är begåvad. Och bara det gör honom vacker, han behöver inte sitt yttre för att göra sig själv attraktiv. Aaron vill vara som honom, han vill att som de känner Aino ska de komma ihåg honom när han har dött.

Och de här drömmarna han drömmer handlar förstås om Aino. Det har de gjort inatt, som alla andra nätter före denna och inget tyder på att han ska förvandlas till nåt monster och drömmen ska bli en mardröm så han kommer helt klart att fortsätta drömma om honom.
Det börjar med en blick. Sen en hastig kyss, kanske på kinden, ibland på munnen. Sen har det gått längre, tunga mot tunga, fingrar över hans nakna rygg och tillslut har det blivit så mycket för honom, för mycket, att han vaknat. Lika varm och förvirrad som nu.
Om han bara kunde få lämna en lapp på köksbordet till honom och berätta allt precis som hans mamma gör.

God morgon !
Marmeladen är slut så du får nöja dig med bara ost idag.
Ha en fin dag
/ Mamma

Så kort men att ändå få plats med allt man vill ha sagt. Men det ska inte vara så lätt att vara kär. Det vet Aaron. Han har varit kär förut, men kanske inte i en kille. Och kanske inte heller i sin allra bästa vän. Hur fan ska han kunna förklara att han gillar killar? Och sen säga att han är dökär i honom. Vilken chock. Stackars Aino kommer ju vara helt förvirrad. Förtvivlad?
Han kanske bara skulle ta ett flyg till Thailand och aldrig mera komma tillbaka så han slipper allt. Lämna ett meddelande på hans mobil och sen bara dra.

- Hej Aino. Jo så här är det. Jag har precis kommit på att jag är bög och den första jag blev kär i vart du. Kan man tänka sig! Ja, så jag tänkte att det blev ju lite pinsamt och så då, så jag sticker till Thailand och hittar mig en thailändsk liten bögpojke att förföra istället. Ja så kan det gå, men du får ha det så fint resten av ditt liv så säger vi så, hej!

Snyggt.
Han har velat säga det. Han har alltid velat säga det och varit bra nära så många gånger. Men det har alltid funnits en vägg där, om än bara en pappersvägg som hur lätt som helst kunnat rivas ner så har den ändå funnits där
Men han har ju aldrig gjort det. Och sen har han blivit sur på sig själv och Aino undrat vad det är och så har han blivit ännu surare för att han inte fattar och så har det liksom bara blivit värre och värre.
Ungefär som när någon gör något jätteirriterande ljud med en penna och precis när man ska säga åt personen att lägga av så hinner han sluta och så blir man irriterad för att man inte han säga till innan.
Så istället för att riva väggen målade han den svart. Så att han inte skulle störas av den lika mycket.

-

Plötsligt lyser rummet upp. Ett blåvitt ljus som får honom att glömma gatlyktan utanför fönstret. Rädslan hinner sticka till i nacken innan han förstår att det är från mobilen det lyser. Han landar med tårna först mot det vitmålade trägolvet och går tyst fram till telefonen som ligger på skrivbordet.

1 meddelande mottaget från: Aino

Blodet i ådrorna förvandlades för några sekunder till smält mjölkchoklad. Han älskar att få sms. Short Message, vad betyder det sista S:et? Det är i alla fall små meddelanden, förkortade små ord som man ibland är tvungen att läsa två gånger för att förstå. Mycket hellre tio olästa sms än tio missade samtal. Han gillar inte att prata i telefon över huvudtaget. Det funkar inte, och hur han än gör lyckas den där pinsamma tystnaden tränga sig in i alla samtal. Och funkar det verkligen lika bra som på film, hörs det verkligen inte om man håller för luren och man säger något hemligt till någon annan som den i luren inte får höra? Han har svårt att tro det. Sms it is. Och speciellt när de är från Aino.
Displayen hinner slockna igen innan han öppnar det. Han vill hinna njuta av känslan att ha ett oläst meddelande från honom. Han har blivit besviken rätt många gånger när han fått sms från honom förr, där han bara skrivit och frågat när det där tv-programmet började eller hur lång håltimma de har imorgon. Men när Aino väl skrivit något som han tolkat som fint har han läst det så många gånger att orden inte betytt något längre. Att det bara blivit massa svarta bokstäver istället för en vacker mening med punkt på slutet. Exponeringseffekten. Ser eller hör man något för många gånger tappar det mening.
Han öppnar det och skärmen lyser upp rummet igen.

Jag räknar dig

Jag räknar dig. För någon som inte skriver så mycket sms och inte använder T9, det där ”skriva - meddelanden - fort – systemet” skulle man kunna tro att han skrivit fel. Det har han ju i och för sig. ”Jag räknar med dig” hade varit mer logiskt. Men nu står det bara ”Jag räknar dig” och det är så typiskt Aino att inte läsa igenom meddelanden innan han skickar dem.
Det ska stå, ”Jag saknar dig”. Men T9 språket har förvridit det lite eftersom räknar och saknar har bokstäver efter varandra som sitter på samma tangenter. Aaron vet det, för han har skrivit just de här orden i samma följd själv så många gånger. Till Aino. Men även här har pappersväggen varit för tjock.

Vid det här laget har hjärtat förvandlats till en chokladfabrik och i hela hans kropp rinner en känsla lika skön som varm chokladmjölk.
Han trycker på fortsätt knappen och skriver ett svar tillbaka.

”Du är för suillion för mig. Men jag vill ha dig ändå.”




Prosa (Novell) av PISTOLPISTOL
Läst 530 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2007-07-09 10:43



Bookmark and Share


  andreawolf
det här var nog en av de bästa novellerna jag någonsin läst.
jag tror att det är en av de första gångerna jag läser en novell om homosexualitet och jag gillar det! jag gillar verkligen ditt sätt att skriva, du har så fyndiga ord! jag kom även på att slamp-humorn var ganska lik min egen humor :D

jag gillade det om \"ost-lyktorna\" och irisen som inte kunde bestämma sig. det är så.. smart skrivet och med en gnutta humor.

\"- Hej Aino. Jo så här är det. Jag har precis kommit på att jag är bög och den första jag blev kär i vart du. Kan man tänka sig! Ja, så jag tänkte att det blev ju lite pinsamt och så då så jag sticker till Thailand och hittar mig en thailändsk liten bögpojke att förföra istället. Ja så kan det gå, men du får ha det så fint resten av ditt liv så säger vi så då, hej!\"

också helt fenomenalt: \"så jag sticker till Thailand och hittar mig en thailändsk liten bögpojke att förföra istället\"

allvar och humor om vartannat, en alldeles härlig kombination!

*bokmärkt*
2007-08-12

  -Ulla Tilemo- VIP
Kanon Hanna. Man kan INTE sluta läsa. Jag ger inga betyg, men innehållet får absolut högsta point av mig! Skriv m e r !
Kram
Ulla
2007-07-09

  Eléa
Du beskriver personerna så bra att man nästan blir lite kär själv... Väldigt vacker novell, och jag älskar slutet. :)
2007-07-09
  > Nästa text
< Föregående

PISTOLPISTOL
PISTOLPISTOL