Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En historia, Del 1

...
Träden suddas ut när hon fixerar blicken på rutan. Hon glömmer var hon är, varför hon är på väg, åt vilket håll...
\"Nya resande?\"
Hon rycks ur sitt drömtillstånd och krashlandar i sin verklighet. Frågorna får svar. Gravitationen ökar. Hon sjunker ihop. En fråga återstår dock. Frågan som fick henne att lämna allt hon någonsin känt till.

Det var igår allt rasade samman när ett barn sa till sin mor
\"Nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor. Jag ska bli astronaut så jag kan ringa dig från rymden.\"
Mamman ler och rufsar pojken i håret.

Mållös ser hon på sitt liv och kommer på sig att fråga: Vad ska jag bli när jag blir stor? Vid 25 års ålder har hon egentligen inte åstad kommit någonting bestående. Samma kväll sköljer paniken över henne som hundra tsunamis. Tevens bleka ljus får hennes tårar att glänsa i mörkret. 00:53 ringer hon sin hyresvärd och snyftar att hon måste ut, få leva lite till. Förskräckt och yrvaken försöker han lugna henne med
\"Va inte ledsen, allting kommer att ordna sig, vi löser det här tillsammans.\"
Några minuter senare är hon bostadslös och konstigt nog känner hon sig lättad. Småtimmarna tickar förbi och till slut vid halv fem somnar hon av ren utmattning. Tårarna torkar och ett lätt snusande hörs från soffan.

Plötsligt ringer telefonen. Hon vaknar till med ett ryck. Hela kroppen värker av den ofördelaktiga ställningen hon somnat i. Sakta lyfter hon luren och det ilskna ringandet upphör. På andra sidan hör hon en stressad och lätt irriterad röst meddela att klockan är 07:45 och hon är 45 minuter sen. Vidare bör hon skynda sig annars ligger hon risigt till för undertecknad MÅSTE ju säga till chefen.
Hon märker hur 10 månaders frustration bubbla upp. Hon tänker på alla gånger hon slitit när dessa vårdkärringar suttit på arslet. Alla gånger hon hållit dem om ryggen. Alla gånger hon fått höra dessa hotelser.
Ur henne strömmar allt likt syndafloden. Innan hon slänger på luren skriker hon.
\"Lycka till med ditt skit liv, din jävla surfitta!!!\"
Efteråt blir hon förundrad över vad hon just sagt. Det var definitivt inte likt henne. Hon som brukar vara så blyg och försynt. För första gången på månader ler hon, nej. Hon skrattar. Skrattar ett fylligt, muntert skratt.
Inte långt efter ringer det igen. Hon svarar och chefen undrar Va fan hon sysslar med?. Hon framför svalt att hon slutar och lägger på luren. Då hon dragit ur jacket sätter hon på sig ytterkläderna över sina sömndruckna jeans och stickade märkeströja.
Vid stationen bokar hon så en enkel billjett till första avgång som kan ta en långt bort. Tåget går 12:25.
En underlig känsla av svårmod, lättnad och spänning angriper henne.
Hon ler men en ofrivillig tår rullar ner för hennes kind.
...




Prosa (Novell) av Erik Wiberg
Läst 435 gånger
Publicerad 2007-07-10 19:07



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Erik Wiberg
Erik Wiberg