Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En aningen förvriden historia om en av mina vänners liv, vissa av händelserna har hänt på riktigt, andra är påhitt.


HEJ PROBLEMBARN

Hur lyckas jag alltid hamna här? Vad gjorde jag för fel den här gången? Det var ju inte ens ett fel. De är blinda, döva och dumma i huvet på samma jävla gång. Skickligt.
Sätet är obekvämt. Bältet skaver mot halsen. Bilen är gammal. En sketen folkvagn, vit. Inte en käft vet från vilket år den är gjord. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att den är ful. Insidan är full av läskburkar, godisskräp, snytpapper, skrapade trisslotter och ett antal tändare i olika färg och form. Det är en automatare, har inte ens läderklädsel.
Jag har alltid hatat den här bilen. Från första dan, första resan. Jag spillde läsk i baksätet när vi bromsade in för hårt mot rödljuset i korsningen. Farsan blev förbannad. Dels för att det blev rött och dels för att han fick cola light i nacken.
Det var dagen efter den där dan, den där otäcka natten och den där hemska morgonen.
Morsan hade gjort kladdkaka med grädde. Hon vet väl inte ens hur man gör en riktig tårta. Och säkert för lat och snål för att beställa en från konditoriet. Ett paket hade jag fått också. Hon hade faktiskt lyckats slå in det rätt skapligt, med snöre och tejp på rätt ställe och allt. Men inuti var ett pussel. Ett femtusenbitarspussel. Hela bilden bestod egentligen bara av en blå himmel, och nere i hörnet var lite gräs och två kattungar med rosett runt halsen som hade snott in sig i ett rosa garnnystan. Inte nog med att jag hatar pussel, det var helt värdelöst att få ihop. Jag log inte ens mot henne när jag öppnade det. Jag tryckte bara ihop presentpappret till något som skulle föreställa en pappersboll och slängde i ett hörn. En sådan där perfekt pappersboll de alltid gör på tv, de är helt omöjliga att göra i verkligheten.

- Jag har bjudit över en av mina vänner att fira dig. Du kommer väl ihåg Johan?
Jag stängde ögonen. Okej, vänta lite. Sa hon verkligen Johan? Spola tillbaka, play, slow motion på munrörelsen, J-O-H-A-A-N. Var det ett skämt? Hade hon bjudit över den där jävla idioten igen? Hur mycket kan en mamma hata sin son? Hur mycket avsky kan man egentligen känna?

Johan var vår granne för några år sedan. Morsan och han blev nära vänner, fast jag hatade honom från första början, innan han ens hade pratat med mig. Jag såg på ögonen vad han var för slags person. Efter en kväll hemma hos oss var han precis som alla andra. Morsan tryckte i honom en jävla massa skit om allt. Skit om mig, hur jobbigt jag har det i skolan och hur svårt det är för mig att skaffa vänner. Jag är ju lite, jaa, jag är ju ingen skönhet precis och jag har ju blivit lite tjock på sistone så visst förstår hon. Och alla går rakt på hennes skit. De tvivlar inte för en sekund på att jag är problembarnet i klassen, att det inte går en vecka utan att hon får ett samtal hem från upprörda lärare eller arga rektorer. Och Johan, han gick på det mest av alla.
Morsan och Johan blev oskiljaktiga den kvällen och när min elfte födelsedag kom hade hon förstås bjudit över honom på kalas. Det var ju ingen idé att de försökte bjuda hem klassen på födelsedagskalas för jag hade ju inga vänner menade hon.
Det enda jag önskade mig den födelsedagen var en hund. Jag vill så mycket ha en hund, en vän. Så att jag slapp sitta själv framför TV:n om kvällarna. Jag sket väl fullständigt i att det var mycket jobb med. Jag tyckte till och med att det kunde vara värt det. Bara jag fick någon att prata med.
Så när Johan ringde på dörren och mamma tvingade mig att gå och öppna tog jag så lång tid på mig jag bara kunde. Jag låtsades tro att dörren var upplåst och försökte öppna den ändå, och när jag ryckt lite i handtaget och ”konstaterat” att ja, dörren är nog låst, så vred jag låset åt fel håll några gånger för att jävlas och spara så mycket tid som möjligt. Det tog säkert mer än en minut för mig att få upp den dörren och när jag väl fått upp den på glänt var det första jag såg jag honom hålla upp ett röt koppel framför ansiktet på mig. Jag var tvungen att blinka några gånger innan jag kunde uppfatta vad det var och tog två, tre steg bakåt.

- Är det där till mig?
- Men vad tror du?
- Är det ett koppel?
- Ja, vad ser det ut som? Det är väl klart som fan att det är ett koppel unge. Grattis på, vad var det du fyllde nu igen? Tie? Nej, elva va det va? Jo elva va det. Grattis för fan.
Och så tryckte han kopplet i handen på mig.
- Vad ska jag ha ett koppel till? Jag har ingen hund.
- Är du säker på det? Har du verkligen tittat efter noga idag? Jag tyckte jag hörde något skälla när du äntligen släppte in mig.
Och så log han det där fula leendet som jag aldrig kan avgöra om det är av hån eller av vänlighet.

Men var det här en dröm, eller hade Johan och mamma köpt mig en hund? En livs levande hund? Jag kunde inte tro det. Jag sprang runt och tittade i varenda garderob, varje låda, varje skåp efter den där hunden. Vad var det för ras? Vad skulle den ha för färg på pälsen? En tjej eller kille? Jag hade tusen frågor och jag vet inte, men jag tror att det var den lyckligaste stunden i mitt liv. Mamma och Johan satt i köket och skrattade åt mig när jag sprang runt som en tok och sökte efter min nya blivande bästa vän.
Johan stannade ända till kvällen. Och jag svär att jag letade efter den där hunden hela tiden han var där. Men hur mycket jag än ville hitta den, hur länge jag än stod och viftade med kopplet och visslade efter den och hur mycket jag än letade så hittade jag inget. Jag hade inte ens hört ett litet gny.
Och när Johan stod i hallen och skulle gå sin väg kunde frågade om han inte kunde säga vart han hade gömt hunden.

- En hund? Jag sa aldrig att du fått en hund. Är du inte klok? Skulle jag gå och köpa dig en hund bara sådär. Nejdu. Vem tar du mig för? Men kopplet var väl fint? Otacksamme ungjävel..
Sen gick han sin väg och jag stod där med kopplet i handen och visste inte vart jag skulle göra av mitt liv. Det var dagen som jag både var lyckligast och olyckligast på i hela mitt liv. Jag visste inte vad som gjorde ondast. Att min egen mamma hade gått med på att lura mig bara för att jävlas eller att jag hade mist en vän jag aldrig ens haft. Det var så mycket smärta att jag inte kunde hantera det utan sprang in på sitt rum och slängde sig på sängen och skrek allt jag hade i kudden.

Det var tre år sedan och nu skulle Johan komma på min födelsedag igen. Klarade jag av det? Vad hade jag gjort dem för ont?
Jag tänkte efter en stund, men kom inte på något bättre än att springa bort därifrån, bort från lägenheten, och bort från henne.
Jag tillbringade den natten på gatan. Jag har aldrig varit så rädd. Även att det varken regnade eller blåste eller blixtrade som det gör på film när någon måste sova ute, så var jag livrädd. Jag drev runt och gick på varenda gata i hela stan. Tillslut hamnade jag i under taket till cykelstället utanför tågstationen. Men jag somnade aldrig, bara låg och blundade och var så tyst jag kunde. Men vem fan kan sova utomhus egentligen.

Vid fem, sex tiden på morgonen började jag ta mig hem igen. Hela jag skakade och jag hade svårt att gå. Och när jag väl kom hem satt hon vid dörren. Alkohol-ångorna stank som aldrig förr och jag orkade inte ens räkna vin och ölflaskorna runtomkring henne. Hon hade däckat under klädhängaren och somnat med våra skor som kudde. Johan hade bara lämnat henne där.
Hon vaknade till när jag drog av mig jackan.

- mmh vaflanhardyvarit?
- så du har märkt att jag inte varit hemma i alla fall då..
- snackänte skiet, dy ääe så jävla dum i hyvet. Vetu de ?

Jag hade redan slutat lyssna och var på väg mot köket. Alla vassa saker finns i köket och det skulle ta slut nu. Jag orkar inte höra hennes skit mer, jag orkar inte ta hennes skit mer. Jag sträckte mig efter den största kniven jag såg och gick tillbaka till hallen. Hon hade lyckats ta sig upp och stod och lutade sig mot dörrkarmen.
- fattar du hur jävla mycket du har gjort mig? Jag HATAR dig, hör du det? Du är fan inte min morsa längre, okej?

Så höll jag upp kniven. Och hon blev rädd och började gråta. Hon la sig ner på golvet igen och skrek. Dörren var fortfarande öppen och en av grannarna kom för att se vad det var frågan om. Redan då visste jag hur kört det var. Grannen ringde till polisen och berättade att jag stod och hotade min mamma med kniv. Jag kommer inte ihåg vad som hände sen. Nästa sekvens är nu, jag sitter i bilen med pappa. Och är på väg bort. Bara bort, från ännu ett av mina så kallade misstag. Och det är inte ens mitt fel. Jag får skulden för allting.
Men det är ju inte mitt fel. De är blinda, döva och dumma i huvet allihop.

Pappa tittar på mig med besvikna hundögon. Han undrar varför jag håller på som ja gör. Jag undrar varför alla andra håller på med mig som de gör.

Jag var ett sånt barn som ritade blod och kulsprutor och död när det var dags att ha målarstund på dagis. Ingen sa någonsin att det var fel. Men ingen sa att det var rätt heller. Så jag undrar om det verkligen är mitt fel att allt blir som det blir eller om det är mamma som är orsaken till allting. Det är så svårt att se klart.
Men det är väl såhär det är meningen att det ska vara. Jag får gå i terapi och jag får flytta och jag får assistenter och byta skolor hit och dit istället. Ingen tänker på att det kanske är min mamma och alla andra som är de som egentligen har problem. Att det är de som behöver hjälp.
Problembarn. Dra åt helvete. Ni är bara blinda, döva och dumma i huvet allihop.





Prosa (Novell) av PISTOLPISTOL
Läst 939 gånger och applåderad av 15 personer
Publicerad 2007-07-10 22:41



Bookmark and Share


    påslakan
RIktigt bra text. Kunde inte slita blicken från skärmen en sekund.
2009-01-30

  dreamsinpink
det där med hunden, ja...
att mista en vän man aldrig ens haft...
hm.... bokmärkt och appåd
2007-11-03

  PISTOLPISTOL
/danni inloggad på antons.
2007-10-28

  PISTOLPISTOL
Jaa.. haha anton det här e lite nytt för mej. Men det var jätte bra, fast det vet du väl redan.. jag tycker du ska bli författare. Vill du inte det?

Det skulle vara lätt för mej och säg\' jag inte hittar hem, men det gör jag... tror jag!
2007-10-28

    eventualiteter VIP
a.
jag trodde jag ahde kommenterat på den här.
men tydligen inte.
du ska bara veta, att den här är fantastisk.
otroligt grymt äckel fantastiskt bra.
(bokmärkt och fler applåder än man kan ge)
puss <3
2007-10-23

  Pinkloy
Hej tjej,
Du skriver otroligt berörande skickligt snitsigt underhållande tragiskt och sorgligt. Det gör så ONT att läsa och jag tycker uppriktigt sagt synd om personen du här berättar om. Vuxna har ett förtroende och när det missbrukas på detta sätt, så vill man tamigtusan bara slå ner folk som gjort sig skyldiga till sådant maktmissbruk. Livet är vilja och kamp. Rättvisan segrar till slut ända. Ja . Det vill jag tro.
Tack för den här texten. Verkligen.
2007-09-11

  M.K. Jonsson
shit jag kunde verkligen inte slita mig ifrån skärmen. riktigt bra skrivet. bokmärkt&favorit, helt klart!
2007-07-27

  Sofiapoema
Satt som fastklistrad vid skärmen. Fan va arg jag blev med det där med hunden. Grrh, det så leden och ar ga av den här. Jätte,jätte bra. Bokmärken den.
2007-07-10
  > Nästa text
< Föregående

PISTOLPISTOL
PISTOLPISTOL