Med sorgen i sin frusna blick
han går med tunga steg
Att aldrig få en gillande nick
alla oförätter han förteg

Ordlös ström av ogillande ögon
Självförtroendet som dalat
ej längre oskyldiga barnaögon
som med elakas hjälp har flagat

Ett mobbingbarn av sin tid
med väldigt tunga tankar
tankar tunga likt cyanid
omkring han ensam vankar

Om ingen vill bry sig eller tycka om
och inga vänner någonsin funnits
han bortglömd blir så småningom
En vänskap som aldrig vunnits

Så tar han då ett stort beslut
att aldrig finnas mer
Finns det då ett värdigt slut
frågan kommer när han ber

En tid har gått och allt är glömt
bara en gravsten - död av överdos
smekt av moders hand så ömt
och den sista kyssen med en ros


©Susanne Strömstedt