Jag reste runt axeln och vidgade livet
bara för att komma tillbaka till de tomma väggarna
med mina beresta vykort på kylskåpet
Precis som att pressa ner 39orna i ett par Barbieskor

Jag trotsade tyngdlagen och vägrade stanna
Sprang i 180 rakt in i tunneln
Lät hjärtat jobba för högtryck för att spara hjärnan
Kysste någons läppar för att klistra ihop kuvertet

Tyckte mig känna en mening med att leva för igår
Ett sätt att förlänga tunneln med sin obarmhärtiga ljuskägla i slutet
Hittade stearin på händerna men såg inte längre elden
Så som att nå spegeln just när livet fått ett perspektiv

Men så stod jag plötsligt där med kraven skrikande runt anklarna
Små små händer som krafsade på benhinnor av förnuft
Det var dags att ta steget, på med tröjan och klippa vingarna
Behovet av att bli väsentlig, kontra önskan att få leva

Vad hände då med framtiden när den stansades ut med kakformar
Gjuta, låta gjutas till välkända gestalter
men någonstans där under spricker ytan och giriga ögon kikar ut
Viljan att utvidgas mer, även om kontentan blir att inte komma någonstans

Så står jag där igen med väskan tom och blicken full
Packningen slängd på gatan och synfältet täckt av spänningen
Skorna spricker just så som kristall mot basebollträn
och hjärtat låter åter blodet värma kinderna

Hon blir nog ingenting
men hon är verkligen någon