”Det självklara kan verka så främmande ibland,
Som en dröm som jag lämnat när nån nypt i min arm,

I ett yrvaket tillstånd söker jag spår,
Efter den illusion som fanns där igår,

Men av den som lockar fram det bästa ur en man,
Finns drömstoff måttat för en enda famn,

Så vaknar jag långsamt och gnuggar så smått,
Ur sömndruckna ögon och natten som gått,

I gryningsljus ter sig det mesta så klart,
Och tanken som dröjts sig kvar glöms väl snart,

Jag blundar och faller nog snart in i sömn,
Och önskar ej vakna om du blir i min dröm”