alla drömmar gick i kras
det visade sig vara lögner igen
alla stunder föll i bitar
var det egentligen någonsin någon skillnad?




trots att det är 2007 så sitter jag här, precis som förra sommaren och minns och torteras varje minut. och trots att ni har sagt att ni ska finnas här så finns ni ingenstans. vart är ni? ni skulle ju alltid finnas för mig, varför får jag ingenting? har ni tröttnat?

livet har alltid varit lika meningslöst och jag lever endast för att få en anledning till att dö. jag är fortfarande rädd men rädslan ska man ju möta, inte sant?


lusten att försvinna blir större än någonsin för jag orkar inte mer. jag orkar inte höra erat skitsnack om att livet är en gåva och att man inte ska slösa bort den. jag orkar inte höra erat skitsnack om att alltid kommer bli bättre.
säg mig: VARFÖR BARA LÄMNAR NI MIG?
varför låter ni mig minnas, förstå, sakna, gå sönder?
kan ni svara mig en enda jävla gång? kan ni titta mig i ögonen och säga som det är, en enda jävla gång? fan vad jag hatar när ni gör sådär, fan vad jag hatar när era munnarna rör sig för mycket men ingen action. varför låter ni mig dö?



jag vet inte varför jag fortsätter försöka, kanske var jag stark nog att klara mig själv, kanske är jag det fortfarande? jag orkar bara inte just nu, och inte sen heller.
när era skrivna ord ändå inte vågar sägas högt så kan ni lika gärna hålla käft. jag är bara så jävla trött, så löjligt trött. men det finns ingen famn att sova i..