Jag har insett att jag inte har en jämnställd relation. Jag har gjort alla mina män till min pappa.

Det leder tillslut till ilska,  besvikelse när jag inser att dom inte kan uppfylla mina omöjliga krav.

Jag får inte den bekräftelsen som jag skulle behöva som  dotter.

Jag sätter dom i en roll och kräver att dom ska vara i den,  oops pinsamt, pinsamt.

Min kille har berättat det här men jag har totalt ignorerat det.

"Sätt mig inte i en roll, se mig"...

Jag fattade inte vad han menade, jag blev  irriterad. Eller ville jag inte fatta?

Vadå roll, det gör jag inte alls. Jag gick in i en försvarsställning.

Hur kan han säga så? Och så tyckte jag att han var dum...

Jag ville inte alls titta på mitt, lyssna inåt och fråga mig är det så?

Det betyder att jag har bristande respekt för honom.

I en jämnställd relation tar man fullt ansvar för alla tankar, känslor och beteenden.

Då respekterar jag min partner fullt ut.

Ge och ta används så fint, men lever jag efter det?

"Nej,  tydligen inte"

Att se sanningen om mig själv är äckligt, jag mår illa.