Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Den här dikten är tillägnad en saknad och älskad vän. Han försvann ut ur mitt liv i Februari. Trots att tiden och livet har rusat vidare sedan dess, så har en del av mig stannat kvar klockan halv tio den där Lördagen då Gud tog hem honom igen.


Lämna mig inte

Med gamla kloka ögon ser du på mig
Du har levat på denna jord kortare tid än mig
Det känns som blott ett ögonblick
Ändå tycks du funnit alla jordens mysterium
Jag vill hålla dig kvar hos mig
Snälla, lämna mig inte
Inte ännu
Jag behöver dig

Jag ser hur din bröstkorg höjs och sänks

Var det igår vi lekte på gräsmattan ihop
Eller var det en evighet sedan
Jag minns inte längre, allt är som en enda suddig röra
Det enda som existerar är du och jag

Jag ser hur din bröstkorg höjs och sänks
Allt långsammare nu

Viskande berättar jag om alla fina minnen vi skapat ihop
Stanna hos mig så ska jag ge dig ännu fler minnen
Du ser på mig igen, det rycker i ena mungipan
Är det ett försök till leende
Du tycks vilja tacka mig för allt jag gjort dig
Alla våra fina dagar

Du suckar djupt
Sluter ögonen för sista gången

Jag tycker mig se en glittrande avbild av dig
Den reser sig upp och börjar gå iväg
”Lämna mig inte” viskar jag med tårarna rullande längs mina kinder
Då vänder den sig om och ser på mig
”Det kommer jag aldrig att göra”




Fri vers av Hanna Johansson
Läst 281 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2007-08-02 17:36



Bookmark and Share


  kärrman_
väldigt vackert , tycker om den mycket
2007-08-11

    1993
Med en tår i ögat. Väldigt fin!
2007-08-02
  > Nästa text
< Föregående

Hanna Johansson