Mörker.
Felicia kände sig trygg i mörkret. Omsluten av en sköld av svart, svart och åter svart. Där ingen kunde se henne. Inte göra henne illa. Med stjärnornas gnistrande ögon vakande över henne. Månens leende. Det om något var väl trygghet? Felicia drog sina smala fingrar genom det svarta böljande håret. Hennes ansikte började vänja sig vid kylan. Hon böjde sig ner och tog upp en näve snö. Hon höll den framför ansiktet och såg på den. Miljontals små stjärnor, alla olika varandra, låg ihoppackade i en kompakt boll. Stjärnorna gnistrar både uppifrån och nerifrån. Full trygghet runtomkring henne. Säkerhet. Lugn svällde upp inom Felicia och skapade en rysning längs ryggraden. Eller var det kanske bara känslan av att vara iaktagen?

Ett knak hördes strax bakom felicia. Hon vände sig om i halv panik. Smått hyperventilerade. Hennes ögon vandrade fram och tillbaka över parkens buskar, träd och bänkar. Knakandet upphörde. Hon vände sig om, tittade på sina bleka och frusna händer. De skakade som aldrig förr. Felicia gav ifrån sig ett litet hånskratt. Så rädd för så lite. Hon börjar bli ännu mer patetisk än hon först trodde.
Knakandet igen. Felicia ryckte till och innan hon visste ordet av hade hon en kniv riktad mot strupen och en man höll fast hennes händer så handlederna hamnade ur led. Felicia försökte skrika, men fram kom bara ett kvid. I panik försökte hon vrida sig ur mannens grepp, men lyckades bara få knivspetsen pressad mot hennes hals så att en tunn stråle blod droppade ner på jackan. Felicias ögon riktades mot mannen. Hans hår var smutsigt och kläderna trasiga. Han såg näst intill galen ut. Han slickade sig om läpparna och ögonen skelade vilt åt olika håll. Svett rann ner på hans hals. Felicia äcklades av hans närvaro. Handen han höll kniven med darrade, och för första gången på länge var Felicia rädd. En ensam tår letade sig ner över hennes kind för att sedan blandas med blodet på hennes hals. Tårarna rann en efter en och skapade ränder av svart kajal i ansiktet. Hon hulkade fram ännu fler tårar och mannens grepp hårdnade. Felicia skrek. Skrek och skrek till lungorna inte orkade mer. Mannen ryckte till och högg i panik i Felicias arm. Ett kvid från Felicia och hon sparkade mannen på benet. Hårt som tusan. Mannen släppte sitt grepp och vek sig dubbel av smärta. Felicia sprang. Ut i mörkret med blodet droppande från armen. Hon hade fel.




Trappstegen blandade sig med varanndra när Felicia svimfärdig sprang upp till tredje våningen. Hennes hem. Hon kände på dörrhandtaget. Olåst. Hon smällde upp dörren, stormade in på sitt rum och slängde sig på sängen. Blodet rann ut på lakanet och det mörknade för ögonen på henne. Hon grät in i kudden, kramade den tills den var ihopskrynklad och våt av tårar. Sedan svart, svart och åter svart.