Kära lilla mamma!

Jag var inte gammal när jag blev din hjälpreda. Tänk vad barn ser och förstår mycket....
Du grät inte och sa inte mycket som tecken på din stora sorg när pappa dog.
Men jag förstod och blev så mån om att ständigt göra dig glad, att hjälpa dig,
att vara duktig, så att du blev stolt över mig.
Som vuxen förstod jag att du var en sensibel, till och med skör människa, som fick ett liv som vem som helst skulle dukat under för.
Kanske var det orsaken till att du blev ganska komplicerad att umgås med, fast jag inget hellre ville - ändå var det bäst att kasta in mössan först för att se om den kom ut.....
Mina strategier blev bättre och bättre.
Ditt hjärta var så stort och du glömde aldrig att ge till dem som du ansåg hade det sämre än du. Ibland gav du bort mina saker utan att fråga, eftersom du inte alltid såg till mina behov. Och jag upplevde det som om du gav med ena handen och tog med den andra.

Du älskade småbarn och djur, och i ren förtjusning kunde du slå dig ner precis var och hur som helst för att leka en stund.
Minns du zoo-affären och apan? När java-apan upptäckte din mjuka jacka och la sig tillrätta.... Jag ville gå, men du sa strängt att det kan vi ju inte göra nu när apan sover så gott. Så vi blev stående där i över en timme.
Minnena strömmar emot mig, och de är varken onda eller goda, men många är verkligen roliga.
Du var en okonventionell människa mamma. Sagt i positiv mening, och jag tror att du var en oförlöst konstnär. Och en gång, en enda gång, berättade du att din önskan i livet var att få gå på konstfack, vilket du inte fick. Du fick börja försörja dig istället.

En pratglad person var du, som var noga med orden och med gud och bibeln.
I aftonbönen hette det aldrig \"den gud älskar lyckan får\". Du accepterade inte att det lät som om somliga skulle få guds lycka och inte andra. Nej vi fick istället lära oss \"du förbliver fader vår\".

En ödets ironi, att du som var så kommunikativ, skulle drabbas av afasi. Det gjorde dig orolig och otrygg, tills du lärde dig att det inte enbart var jag som förstod vad du ville. Men när jag kom lyste det om dig, och det tillhör mina varmaste minnen. Att jag fick dig att lysa, det är stort för mig.

Du som var så glad över allt du kunde se blev nästan blind.
Du som var så lycklig över fågelsång, tappade din härsel.
Du som älskade kontakt med andra förlorade talförmågan.
Du som missade mina behov när jag var barn, undrade i din sista stund \"klarar du dig\"

.... så som mödrar gjort i alla tider

Din moderskärlek träffade mig in i ditt sista andetag, och du hann att höra min kärlek till dig för att du skänkt mig livet.
Så slöts cirkeln om vårt gemensamma jordeliv.