jag är ingen vän av evigheten

den verkar så stor
så långsam
så lat

där den sväller och expanderar
nånstans i ytterhörnen av universum

jäser ut i intigheten


jag gillar ögonblicken mera
de där som kommer
och sen undrar man
vart de försvann

för då är det alltid försent
att ångra sig
och då måste man våga
låta någon avslöja att
man kanske är en bluff

Det viktigaste måste ju va
att man gick på den själv