Avlägsna röster hördes i Felicias öron. Oroade röster, och bestämda.
Felicia såg inte vem som pratade, eller var. Men rösterna skapade trygghet hos henne. De var hennes skydd. Efter ikväll blev mörkret plötsligt opålitligt. Stjärnorna iaktog, men kunde inget göra. De såg sakta på när mannens grepp hårdnade och knivens spets skar hål på Felicias hud. De var bara...vittnen. Månens leende var bara ett hån numera. Vem kan man lita på?
Ljudet av rösterna höjdes tills Felicia kunde höra vad de sa.
-Du var jätteduktig! Verkligen! Såret behöver bara läka ett tag nu, sedan kan du komma tillbaka hit för att ta bort stygnen.
Felicia kände inte igen rösten, men när hon slog upp ögonen såg hon att Berit höll hennes hand sittandes på en stol bredvid sjukhussängen som Felicia låg i. Rösten kom troligen från den kvinna som stod intill sängen med blodiga handskar på händerna. Felicia kastade en blick mot sin vänsterarm, den med såret. Torkat blod låg kring såret som en ram och små vita trådar löpte tvärs över jacket. Felicia räknade. Tjugotvå. Hon kunde minnas att Elias hade skrutit om att han en gång fått sy tolv stygn i foten, med det var väl inget mot det här? Nä. Såret såg läskigt ut. Som på film ungefär. Där folk syr ihop ens ögon liksom. Felicia kände sig trött. Så väldigt, väldigt trött. Och chockad över vad som hände. Hon ville sova. Kvinnan fortsatte att prata. Felicia lyssnade inte.


Berit hade kommit in i Felicias rum och sett sin blodiga dotter, insvept i ett blodigt lakan. Hon var i chock hon med. Blek med röda ögon och ruffsigt hår. Hon slickade sig om läpparna. Längtade efter en cigarett. Händerna knep om ratten. Bara en, liten cigg. Hon smackade med tungan mot gommen, letade något att suga på. En liten, liten. Jätteliten cigg. Hon spände käkmusklerna och knep ännu hårdare om ratten. Ögonen smalnade. Hon slog handen mot tutan så hårt hon kunde och ett trumhinnekrossande tjut hördes. Felicia hoppade till i baksätet.
-Förbannat! Du måste ju fan lära dig att inte gå ut när det är mörkt! Halvskrek Berit och vände sig mot Felicia.
-Skulle det vara mitt fel att någon jävla mördare hoppade på mig bakifrån?! Vad skulle jag gjort? Slagit ihjäl honom med en sten eller?! Skrek Felicia tillbaka. Berit tystnade och koncentrerade sig på vägen. Felicia viskade något ohörbart för sig själv. Det gick utför. Än utför.


Berit hade föreslagit att hon skulle hälsa på pappa några dagar. Robert. Felicia hade svarat med ett nickande och Berit hade suckat. Suckat och tänt en cigarett. Felicia hade gått in på sitt rum. Packat. Hon tog ner affishen av Billie Joe Armstrong, rullade ner den och la varsamt ner den i den svarta bagen. Robert var hyresgäst hos en gammal klasskamrat. Felicia kunde inte minnas vad han hette, men han hade en jättestor hund. Sankt Bernard. Willie hette hunden i alla fall, det kunde hon minnas. Stor och brun och vit. Och med en svart fläck för ena ögat. Det påminner Felicia om alla söta hundar i Disneyfilmerna. De var alltid svarta kring ögonen. Nästan alltid i alla fall.
Felicia funderade på skolan. Det var söndag idag alltså måndag imorgon. Och skola. I 8C2. Den värsta klassen med de värsta eleverna i den värsta skolan. I hela universum. Felicia hatade sin klass. I alla fall Marika. Och hennes läppglans. Det var typiskt Marika. När hon hade tråkigt tog hon alltid ut sitt ljusrosa läppglans med mintsmak ur sin vänstra ficka och smetade på ett decimetertjockt lager på läpparna så det ser rent äckligt ut. Typiskt henne tänkte Felicia. Hon sminkade sig själv ganska mycket, fast på ett annat sätt. Mascara och svart ögonskugga och mycket kajal. Och lite puder. Men Marika.
Felicia fortsatte packa. Hon tog fram nästa plagg från garderoben som kunde tänkas få komma med. Hejdade sig och såg på såret. Hon var fortfarande lite uppskakad. Eller trött kanske. Hon visste inte, klockan var ju snart över tolv. Det sved lite när man rörde på armen. Sköterskan hade sagt att hon förlorat ganska mycket blod, men hon fick blod donerat medan hon sov, så det var ingen fara. Felicia var rädd för blod. Fast det var det ingen som visste. Hon nästan svimmade varje gång hon såg någon blöda i skolan, så då sprang hon oftast till toaletten för att spy.
Felicia la ner en sista svart Green Day t-shirt och drog igen blixtlåset på bagen. Hon måste bort. Bort.