Det bubblar så mycket att jag måste skratta.
Många känslor och jag har nästan lite svårt att fatta.

Att jag skulle kunna må så här känns helt omöjligt.
Det är nästan snudd på löjligt.

Inget är som det ska ändå är jag glad.
Jag är så glad att jag snart kommer att må illa.

Mina känslor gör uppror.
Mitt hjärta vet inte vart det bor.

I mig får det då rakt inte plats,
Vad är det här för hemsk underlig last?

Rädd, och glad modig och jag vet inte vad.

Min logiska rädda hjärna bromsar,
Men de fungerar inte och går snart sönder.
Snart går det alldeles för fort igen och jag är på väg att bli åksjuk.

Under tiden fortsätter jag att skratta och njuter av det.

Hur kan jag må såhär?
Det är helt sjukt!
Hela världen snurrar, som om jag vore full,
Hjärtat bultar som om jag vore andfådd och är på väg att ramla omkull.

Och hjärnan luras den med, konstant bergochdalbana!
Ändå är det många människor som blir vana.

Kommer jag någonsin hamna på den banan?
Hur kan något sånt här någonsin bli till en vana?

Snart börjar jag gråta också.
Som att åka fritt fall 10 ggr!
Ingen början och inget slut.
Jag vill bara komma ut.
Ut till dig och in till mig.

Bitarna faller på plats alldeles för fort och lätt.

Kan då verkligen bli rätt?

Jag vågar inte tro men kan ändå inte låta bli.

kanske två jag en dag kan bli ett vi.