Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ber tusenfallt om ursäkt för det hemskt långa mellanrummet mellan kap. 4 och 5. Jag ska bli flitigare på att skriva i fortsättningen. Även ett kap. 6 kommer. Någon gång. Enjoy så länge. :D


För bra för att fatta (5)

Chauffören gav Felicia en myndig uppsyn och stirrade på hennes svartkantade ögon när hon räckte fram busshäftet. Han vickade på mustachen och stämplade en biljett i det blå häftet. Felicia började gå bakåt i den halvtomma bussen med Chaufförens ögon i nacken. Stirrande.
Det var inte många i hennes ålder på bussen. Med skolan och så. Men hon skolkade inte. Felicia var bara tillfälligt...borta. Sjukskriven i mindre skala. Felicia höll hårt om vänsterarmen. Såret var flitigt inlindat i en gasbinda. Robert hade bara fått höra historien på telefon än så länge. Men då skärde Felicia ner på spänningen lite. Hon ville inte att det skulle låta som om tusen galna lönnmördare hade hoppat på henne med samurajsvärd eller nåt. För det var ju inte sant. Men Robert hade låtit upprörd ändå. Inte till förvåning. Det VAR ju ett övergrepp. Med kniv dessutom.
Felicia stannade framför ett tomt säte. En blond kille med rufsigt hår satt framför och pratade i en svart NOKIA. Felicia såg på honom. Han hade bruna ögon. Väldigt bruna. Som sån där choklad som man kan äta hur mycket som helst av. Felicia drunknade i hans ögon. Stel. Hon kunde knappt röra sig, bara stod där. Hon tittade på hans ansikte. Han hade ett fint leende. Nästan onaturligt vita tänder insatta i en perfekt mun i ett finmejslat ansikte. Men ögonen.
Han såg tillbaka på Felicia och hon kände sig genast dum. Hon vände sig mot sätet bakom och dunkade sig i huvudet med handen. Dumma, dumma, dumma! Bagen föll ner i Felicias knä när hon satte sig ner. Landskapet flöt förbi fönstret och en obehaglig känsla fyllde Felicia. Felicia tänkte på vad tjejerna i skolan skulle säga. De skulle förmodligen stirra tills ögonen föll ut. Minst sagt. Felicia längtade inte. Inte ett dugg.



Robert hade inte sagt något när Felicia kom. Han hade kastat sig över henne och överöst henne med kramar tills Felicia slutligen kippade efter syre. Robert hade lättat på armarna och Felicia hade börjat andas. Ljupt, ljupt. In och ut.
- Kom in, lunchen är klar, sa han glatt och kastade diskret ett vakande öga mot Felicias arm. En känsla av obehag spred sig längs hennes ryggrad. Felicia slöt ögonen och tänkte. Hon föreställde sig in i ett liv fyllt med bra saker. Sånt som inte finns i detta livet. Om döden varit en möjlighet till ett betydligt mycket bättre liv skulle Felicia tagit livet av sig. Hon gjorde det nästan en gång. Repet hängde i taket och Felicia hade stått på en pall och sett på det. Repet var inte mycket mer än en repstump hon skurit av från ankaret i deras båt. Men det dög väl för att dö med i alla fall. Det var inte särskilt stadigt eller starkt. Bara som en något tjockare lina. Tjock precis som hon. Felicia hade letat sig genom flätmönstret på repet. Hon hade greppat det med sina tunna fingrar och placerat det kring halsen. Det avgörande hoppet från badrumspallen skulle bli svårt, men lönsamt, tyckte hon. Ett liv färre från överbefolkning. En mage mindre att mätta. Det kunde väl inte bli bättre, kunde det? Knappast.
Felicia hade klivit fram på pallen så att halva foten var utanför kanten. Hon halkade. Foten slant och repet hade dragits åt. Hårt. Men inte tillräckligt hårt. I panik hade hon flyttat foten lägre in på pallen och lossat på repet från sitt riskabla grepp om hennes nacke. Felicia hade börjar gråta och fallit ner på golvet. Tårar hade droppat mot det dammiga golvet och ögon hade börjat svida. Felicia skämms över det.

Middagen var lika skaplig som alla andra gånger Robert försöker muntra upp någon. Men den här gången misslyckades han. Felicia petade i maten med gaffeln utan att någon hamnade i munnen på hela middagen. Robert såg besviken ut. Vad var det för fel på biffen den här gången då? Han tog tag i Felicias tallrik och lyfte av den från bordet. Felicia såg upp på honom. Hon såg inte ledsen ut. Bakom de svartsotade ögonen kunde man ana en gnutta livsgnista. I alla fall en liten. Robert log mot henne. Glädje. För första gången på flera år. Äntligen.




Fri vers av Caprice <3,
Läst 407 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2007-09-10 16:43



Bookmark and Share


    Noyle
Bra skrivet! men när felicia skulle ta livet av sig kändes de ite så jättebra skrivet. :( jag menar, bra beskrivning och så men du använder samma ord några gånger. Som det där \"Felicia skämms över det. \" känns det som man hakar upp sig på.
men ändå, hela stycket är bra skrivet och man vill bara läsa M E R (nu!)!!!!!
2007-09-11
  > Nästa text
< Föregående

Caprice <3,