kravlande
på stengolv
förlöser jag min smärta
jag skriker ur mig skammen
inga lyssnande öron
bara tomheten svarar

andetagen ekar
ingenting lugnar längre
inte som du och dina kramar
inget fungerar som dina solstrålar
och jag trycker undan livet
för att få plats med skulden
det är mörkt i mina områden
barnet ropar utan röst
det finns inget som tröstar
dessa tårar, dessa ordlösa skrik

åren av svek
och du
som blekte dem
som tog i mig som om jag kunde älskas
som om jag var värd
något nytt, en utväg
du var min väg ut
men jag förlorade dig
när jag slutade skrika

och jag skriker som aldrig förr
men det finns ingen som hör
ingen som gråter över mig
ingen som ler

och jag önskar mig en famn
bara en famn
men du är så jävla långt borta