Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

skrev den under Ted Gärdestad "konserten" på Liseberg.

(btw så är det jag som är mogge-lille, ett smeknamn från unga år, och det är pappa som är skalman, för han kan äta och sova precis när som helst, och han tar allt med ro.)




mogge-lille och skalman.

barnhänder och pappahud.
och jag minns det.
jag minns mina händer som grabbade tag i pappas sticksiga kinder,
som drog och slet i den slappa huden,
som gjorde roliga miner,
som skapade leenden.
och jag minns hur det kändes att sitta i hans knä,
hans håriga armar runtomkring mig.
jag var alltid lika förvånad över hur håriga de var.
jag lekte att mina fingertoppar var små knubbiga myror som sprang runt därinne, i djungeln.
och jag minns,
jag minns tryggheten av att ha hans hand på min mage
(numera är det bara panik panik så fort de kommer nära mina självhatsgömmor),
jag minns doften och känslan av hans slitna pikétröjor.
(en av dom blev jag alltid snurrig av att kolla på, det var en en massa mönster på den som gick in i varandra, och kragen den var grön.)
jag minns mitt huvud på hans axel, min mun mot kragen på tröjan och lukten i hans nacke.
och jag minns,
det har liksom etsat sig fast i mitt huvud, och om jag skulle beskriva min kärlek för honom skulle jag beskriva det så.
jag skulle beskriva det genom hans leende, och tårarna som alltid samlades i hans ögon.
hans ögon fylls alltid med tårar när han ser eller hör eller berättar om nåt han tycker om.
jag minns att hans ögon var tårfyllda mycket under min uppväxt.
jag minns egentligen inte mycket från min barndom.
mest bara saker som förstör.
saker som blivit till otillräcklighet, självhat, destruktivitet och skäralängtan.
men jag minns min pappa & jag.
jag minns kärleken och den varma känslan i min kropp som blev när vi log mot varandra.
jag minns att det var det bästa jag visste.
att le mot min pappa.
den känslan var bättre än något jag någonsin känt.
och jag minns, senare i min barndom, tårarna som kom av en annan orsak än glädje.
tårarna som var fyllda av rädsla, och påhittad lättnad.
och, det gjorde ont att le mot dig då.
när du såg på mig från två stolar längre bort, och sa att du trodde på mig
när jag sa att jag hade fått en ny start, att jag mådde bra (lögn).
du torkade tårarna ur ögonen, såg på mig och halvskrattade (du har alltid försökt skratta bort saker, pappa. du skrattar tafatt när du är orolig, när du inte mår bra, jag vet det, jag förstår dig, jag ser dig)
du log mot mig och det gjorde ont att le tillbaka.
den där känslan var inte alls där.
allting kändes bara fel.
och jag saknar tiden då jag var så liten så att jag kunde få plats i ditt knä,
då mina händer knappt täckte en fjärdedel av ditt ansikte,
då jag log mina ärligaste leenden någonsin, och ingen dag var meningslös.
då ingenting kändes som tidsfördriv.
och då jag inte kände mig så hjärtskärande ful och otillräcklig.
men du vet att, det bästa jag vet är fortfarande att le mot dig.
när vi ser på varandra i glädje och vi vet att vi är likadana, in till själen.
jag mår bra av dig.
du är så liten pappa, på nåt sätt.
och jag vill alltid ta hand om dig.
och jag vill alltid le mot dig.
för jag mår bra av att le mot dig.
och förlåt för att jag inte är poetisk nog men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, annat än såhär.
fy fan vad jag älskar dig.
fy fan.




Fri vers av silvertejp
Läst 190 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2007-08-07 18:33



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

silvertejp
silvertejp