klockan är 13.27, det regnar när hon går ut och
en tornado av känslor blåser upp i henne
fyller henne
kokar över i henne
hon vet inte vart hon ska göra av sig själv
vad hon ska göra av all denna söndagsångest
just därför går hon ut i regnet klockan 13.27
sätter sig ner till slut, tänker att de andra,
alla andra människor äter lunch, läser, tittar på tv:
normala sysselsättningar
ingen av alla de andra känner saker som river i bröstet,
skräck som fyller kroppen med is
ingen är så fruktansvärt jävla skitensam
hon ser inte pojken som tom på känslor stirrar ut genom fönstret
hon ser inte mannen som promenerar längs gatan för att fylla sin meningslösa tillvaro med något
hon ser inte kvinnan som faller ihop i ljudlös gråt i ensamhetens rum

Hon ser inte de andra.