Jag satte mig imorse med mitt skrivblock i handen och funderade var jag skulle börja. I skolan har man alltid fått höra att en berättelse ska innehålla\" konstnärligt värde och ha goda formella kvaliteter\". Men enligt mig handlar skrivandet om att uttrycka känslor och tankar som inte får plats i huvudet. Att ge plats åt nya saker. I alla fall så satt jag på bron utanför farstudörren till huset jag förknippade med lycka, barndom och kärlek. Huset vars innehåll nu tömdes, minnen packades ner i flyttlådor och sådana som blivit för gamla och krongliga att bära med sig kastades bort med en känsla av vemod i maggropen. Det var för att vi barn hade flugit ur huset, tagit våra drömmar med oss till andra orter som mamma och pappa skulle flytta ur vårat barndomshem. Ett sånt stort hus för två stycken förde med sig för många ekon av en förgången tid att man knappt fick rum att andas. Mamma grät och det gjorde jag också fast inombords, för hela den världen som fanns bakom fasaden av detta stora tvåvåningshus höll på att rämna och lämna kvar ett enda tomt gap. Någon annan skulle brutalt lägga beslag på det rum där jag samlat minnen som frimärken i en pärm. Någon annan skulle riva ner mina tapeter av skratt och gråt.

Jag satte mig alltså imorse med mitt skrivblock i handen och funderade var jag skulle börja. Men orden traslade in sig och när jag väl öppnade dörrarna för minnen så överöstes hela världen av vackra och fula stunder som inte alls hade något konstnärligt värde. Bara ett känslomässigt värde, ett mänskligt värde. Bara.
Så jag sprang över vår stora kvadratiska gräsmatta där mamma kämpat mot mossa och svett i flera år, bort över gårdsplanen med vår etriga lilla terrier hasandes i hälarna. Sedan kastade jag mig ner i skuggan under eken där brorsan brukade klättra meter efter meter för att sedan sitta i en speciell klyka. Jag sträckte ut armar och ben åt olika håll och blundade. Hunden slog sig ner bredvid mig och lade huvudet över mitt knä. Världen snurrade runt sin axel, varv på varv. Så nu ligger vi här och inbillar oss att vi är någon annanstans. I mitt bakhuvud dunkar den fula sanningen, \"Ett minne finns kvar i människan för alltid, det är bara det att nerverna stänger av de som inte används och därför tynar de bort.\" Det retar mig att minnet av dig tydligen används, gång på gång på gång. Lika ofta som jorden snurrar sina varv.

I den här lilla byn är jag uppväxt, uppfostrad och uppgiven. Jag är förälskad, förlorad och förbi i den här byn. Jag hade genom många ungdomsår envist trott att jag inte mött livet än. Jag hade förgäves försökt att hitta det när jag ramlade fram längs olika vägar år efter år. Men jag kände mig fortfarande som ett vilset pophjärta som var dömt till en framtid utan erfarenhet. Men nu när jag tänker efter, nu när ungdomsåren packas ner så inser jag att jag hade många stunder av lycka som jag aldrig insåg. Många stunder då livet faktiskt trampade på mina fötter. Som alla de där gångerna då jag satt med mitt skrivblock varma sommarkvällar och tidiga vårskymningar och såg ut genom fönstret, iaktog när årstiderna blommade ut och övergick till nya. Då insiprationen flödade som vårfloder genom kroppen trots att kvällarna alltid var stilla och lugna i vår by. Förutom när det var en speciell högtid man firade, då kom folk ut på gatorna, antingen för att slåss eller för att umgås eller, som jag, för att känna hur det var att inte synas bland virrvaret av människor. Men det var svårt för det fanns inte många andra människor i tightaste storleken stuprörsjeans, storblommiga, färglada tröjor och tovigt svartfärgat hår. Nej, det fanns bara jag.

Jag vet inte varför jag inte klädde mig som alla andra, det skulle ha varit lättare att inte synas då men jag trivdes aldrig med att vara en i mängden, jag ville vara en sån man beundrar för att man vågar trots att jag egentligen inte vågade. Mod har inte med temperament att göra, mod har med beslutsamhet att göra. Bestämmer man sig för att våga så gör man det. En kväll i augusti var just en sådan kväll när folk samlades. Det var då jag fann dig. Du som knackade på dörren och försiktigt frågade mig om jag ville plocka solsken i bukett med dig. Det var såklart på fjorisfyllans främsta ställe, där jag för en gångs skulle ryckts med av mainstreamens lockande enkelhet. Det var inte med förakt jag såg på alla leejeans och blonderade kalufser, det var med intresse. För det var sånt som intresserade mig, människors värden. Vad såg de här människorna för värden?

Det var först den här kvällen jag på riktigt kände att jag funnit något att kalla för liv. Det var du som hade randig tröja och converse, det som senare kom att bli mainstreamets skriande kännetecken men var just det här året något helt annat. Vi tumlade in i varandra och tror inte det sa klick mellan oss, det var mest känslan av att trivas tillsammans som gjorde att vi umgicks hela den där kvällen. Och det var nog delvis för att jag hade bestämt mig för att våga. Du sa till mig: \"Det är livet man ska bli hög på\". Och jag trodde dig. Jag trodde på varje mening du sa, jag slukade varje ord och analyserade varenda bokstav.Vi satt i ett bås med fönster som vette ut mot gatan där nattvandrade plockade ungdomar som blommor i rabatten. Där öppnade du dörrarna för en annan värld och jag vet att det låter klyschigt men det var så det kändes.
Det som utvecklades efter den kvällen var nog lika mycket kärlek som identitet. Du formade mig och samtidigt det som blev oss. Allt från krockande tänder på en järnvägsstation till att finna humorn i din älskade varan-tv. Vi gick på fester och plötsligt fann jag människor som var lika som mig. I två år älskade vi till grammofonskivor och kysstes i leriga festivalstolar. Tiden hade bara flutit på och allt var så enkelt när det bara var 44 minuter mellan oss och skolan fortfarande band oss kvar.

Det var i slutet av en lång och dryg skolperiod som allt hände, sista året i gymnasiet och allt var bäddat för det stora delmålet; studenten. Vi skulle klä oss i oskyldigt vitt och bli nostalgiska, vi skulle se framtiden glänta bakom skärmen på våran studentmössa och våra föräldrar skulle stolt le mot sina vackra söner och döttrar som nu skulle bidra med sin handkraft till världen och samhället. Men den här morgonen vaknade jag av total meningslöshet och ord studsade mot insidan av mitt huvud tills jag tvingade en kall stril av vatten mot det. Orden skrek \"du blir gammal, inte gammal av livet utan gammal av åren.\" Det enda jag hade var du.
Men efter att ha stått på varsitt lastbilsflak i vita mössor, skrålandes bland människor som alla skulle försvinna ut i världen, blev det livet inte lika självklart. När vi cyklade hem från samma rökiga discosal där fulla studenter sa adjö till det gamla livet kände jag bara smärta. Jag satt bakom dig på din rostiga damcykel som knappt gick att bromsa och älskade din ryggtavla för den skyddade mot vinddraget, jag var fortfarande lagom berusad av juniluft och -lukt som irrande runt kroppen och satt med händerna innanför din tröja i panik för att leta efter värmen. Ovan lös stjärnorna och de nyutslagna trädgrenarna när jag sökte din trumsönderslagna handflata.

Vi pratade aldrig om framtid. Kanske var det det som gjorde att vi höll ihop så länge, inga löften och inga planer höll alla dörrar öppna. Eller så var det för att du var värdelös på att planera. Jag sa inget den kvällen heller, du insåg nog inte att jag kände att vi nått en vändpunkt. Du skulle ut och se världen, till Tyskland och det fanns plats för mig om jag var beredd att ta den på dina vilkor men jag var för fylld av mina egna drömmar och visioner som jag så envist pysslat med i mitt barndomsrum.
Tårarna rann flera nätter efter vårt avsked vid flygplatsen för jag visste att det här inte var ett avsked av vår kärlek, det var ett avsked av en identitet. Och det var så jävla mycket mer än två små pickande hjärtan.

Minnena far som skummiga havsvågor i min hjärna och skapar eftersvallningar som aldrig tycks sluta. Med ett skri tar jag mig upp på benen och snubblar till över den vita och somndruckna terriern, jag flyr tillbaka till den solvärmda stentrappan där jag så många år suttit och låtit tankarna vandra. Innanför dörrarna hör jag mammas och pappas avlägsna grälande som behandlar ämnet om den misslyckade aktionsinköpta orrtavlan ska kastas eller sparas. Jag går in till köket där telefonen står ensam bland lådor och köksatteraljer i ett virrvar. Det är vemodigt att se den vita väggen som svartfärgats av telefonsladdens intensiva nötande när ord efter ord outtröttligt utbytts. Tänk att inom en snar framtid skulle just den väggen nötas av någon annan. Kanske av en röd telefonsladd, det var nya tider. I bröstet dras den där ängsliga orosknuten samman och vill kräkas ut alla om och men. Men tanken får mig att fatta ett beslut. Med orden \"nya tider\" krampaktigt inrutade i mitt huvud slår jag numret till Tyskland, Düsseldorf och dig.

Efter telefonsamtalet går jag ut till blocket där år efter år av mina snabbt nerkladdade kråkor flyger omkring och försöker göra sig förstådda och jag byter blad och skriver ytterst långsamt och luftigt - Det är i förändringar som möjligheter växer och det är bland storslagna minnen som kroppar får liv. Livet kommer aldrig att stampa på mig igen om det inte är du som gör det. Det är inte min identitet jag bär på, det är våran.