Jag har ingen att prata med.
Därför skriver jag.
Jag har ingen att skriva till,
för ingen kommer få läsa det här som jag skriver.
Det skriver jag till dig.
Till dig som inte finns.
Men som ändå är alltid här, och där.

Jag skriver till dig som är alltid här och där
för att jag har ingen att prata med
om det som jag vill ha sagt.
Jag vill bara höra min egna ord
och få säga det jag vill säga
till någon. Men det går
inte.

Den som jag vill säga det här till
får inte få reda på det, som jag vill
säga.
Det finns en till
som jag skulle vilja säga det till,
men det går inte heller.
Det går inte att lita på
att det jag vill ha sagt
kommer ut rätt och
allt kan bli fel.
Som det skulle kunna bli
om jag berättade det jag vill säga
till den första någon.
Fel.

Jag pratar med dig som är alltid här och där
för att jag har ingen att skriva till
om det som jag vill ha sagt.
Jag vill bara läsa min egna ord
och få skriva det jag vill säga
till någon. Men det går
inte.

Den som jag vill skriva det här till
får inte få reda på det som jag vill
skriva ner.
Det finns en till
som jag skulle vilja skriva det till,
men det går inte heller.
Det går inte att lita på
att det jag skriver läses och
tolkas fel,
allt kan bli fel.
Som det skulle kunna bli
om jag skrev det jag vill skriva
till den första någon.
Fel.