Månen i öster
gick aldrig upp
i rök
och du frågade aldrig
om jag trodde
på Gud

vi
på kyrkogården
och tårarna
upptas av dimman

allt som är kvar
av sorgen
är vissna blommor
och ett utbrunnet ljus
men ditt leende
bränner fortfarande bort
saknaden
efter din hand
i mardrömmarnas tystnad

de andra ser dig inte
längre
i molnen
som du kallade hemma

dina andetag
omsluter mig
och verkligheten
blir blek

rösten dansar
bredvid mig
och under gräset
är ingenting
levande

du behöver
fortfarande
inte fråga mig