-Det handlar ju inte om dig, svarar du när jag pekar på kopplingen mellan det kommenterade och min egen situation.
Men om den personen är fel är också jag det… Du fortsätter:
-Det är klart att du räknas.
-Men hur då, undrar jag i mitt stilla sinne vars stillhet är en kuliss.

Bakom kulissen arbetar min hjärna med att söka en logik som kan förmå mig att släppa likheterna, känslan av att även jag är ratad, uträknad. Men mitt struktursinne till trots finner jag ingen sådan. Vad jag finner är istället att enligt din logik framstår jag som en självömkande barnunge som inte klarar att ta livet för vad det är.

Har jag svårt att svälja ditt första uttalande så går den här sista känslan än mer på tvärs med mina scheman. Med förakt föreställer jag mig den dag då jag själv hemfaller åt självömkan.

Parallellt med denna stolthet löper i mig driften som hävdar rätten att uttrycka och stå för de känslor jag hyser.

För mig börjar inte självömkan vid erkännandet av känslan utan vid det fallerade hanterandet av den. Men kanske är jag ensam om den definitionen. Framför allt är det inte jag som sätter upp de regler efter vilka jag kommer att dömas av min omgivning.

Så det var en dum idé att ge luft åt min känsla. Inte utifrån min horisont, men med tanke på det utfall som var att vänta.

Håll inne, svälj, tänk bort, håll leendet uppe. Splitta din känsla. Håll den reflekterande världen ordentligt inlåst i dig själv bakom trygga alltmer orubbliga murar. Det är så du behåller din plats, och du får ju ändå vara med – på ditt sätt.

Men hur mycket vatten kan man svälja innan man drunknar?