Vi ristade in våra namn i barken,
jag och Mona Glittertind,
i ett träd brevid stigen som slickade marken,
hon är fullkommlig och trind

Mona Glittertind

Vi såg våran egen solnedgång
den reflekterade mot var sten och kvist,
men jag ville inte tysta din vackra sång
nu när vi varsin älskade mist

Mona Glittertind, min egen
Cecilia Lind

Men herre, min Gud, vad har jag gjort?
Trots denna motgång, det gick en gång som smort

Vi låg nära nära i samma sked,
men vi ramlade och som vi föll
är det nu någon annan där breved?

Kanske hon trodde att hon var ensam när hon led,

Mona Glittertind,
ej längre mer än en svunnen tår
på en oskuldsfull kind

Hennes ljusa fantastiska, förbarmade hy
en oslagbar vy

Likt en sensommarkvälls odödliga sky