Känslan av en trygghet som blandats med en behaglig värme som ständigt berörs av en bitter kyla.
Att vara så fäst vid en känsla, kan man rå för det? Känslan som får helvettet att likna himmelriket. Men likväll kan det sätta ett krokben för en, och man trillar någonstanns där det finns ingenting.
Ena stunden skinande och varm likt solen, andra stunder lika kall och mörk som en dimma i månljuset. Vem har inte kännt denna känsla? Vem har ännu fått vara omedvetande om denna enorma känsla som sällan undkommer någon levande varelse, varken människa eller fä. Är vi för evigt fast med denna känsla? Eller kommer det snart finnas ett logiskt sätt att slippa? Ett sätt att smyga undan och gömma sig bakom ett hölje där man inte kan nås. Blotta tanken får mig både att le och kvävas inombords. Då jag redan börjat låta tankarna virra runder i huvudet. Tankar som borde först igentligen dyka upp senare, när man har fått erfarenhet av livets villovägar. Men endå har beslutet kommit, och för sluta sjunka in i djupa tankar. Låter jag det stå kvar, jag låter det vara min mening med livet.. Känslan av Kärlek <3