Vinden gömmer dina ögon, säg mig; tål de blåsten?
Tål de slagen?

Du torde ta ett djupt andetag nu,
ty sommaren böjer sin rygg för hösten
allt det gröna i världen överges strax
för den inridande glödens rodnader
vilka suger ut värmen, och ljuset
Du darrar i gränslandet till skymningen
står snärjd på den dånande tröskeln
och glider svettandes närmare var dag

Älskling, det är ingen tragedi! Ingen återvändsgränd!
utan blott ett ögonblick i tidens vatten, du ska se

Blunda en stund min tårögda vän
Så kommer det som slocknat snart igen