och jag minns hur dina ögon tårades när du sa att du inte kunde älska mig längre.

Minns hur jag undrade
varför du grät när det
var jag som gick sönder.

Du höll min hand och
jag minns hur jag tänkte
på de starka kontrasterna.

Jag bad dig defininera
oss och du sa att jag
nog menade att du
skulle förklara dig och
jag svarade att nej,
jag ville att du skulle
definiera oss och vår
kärlek för att kanske
få dig att inse att du
inte kunde gå än.

Men rollerna var sedan länge ombytta och jag märker hur din ton ändras från kärleksfull värme till dov kyla och en smula nervärdering. För ja, jag var alltid lite taskig för att få dig att inte inse ditt värde för om du gjorde det så skulle du lämna mig.

Jag visste det.

Och nu vet du nog det också.