Aldrig rädd för döden
Jag har aldrig varit rädd för döden. När man har gått här i åttio år så kan jag tänka mej att det är ganska skönt att lägga sej ner, somna, och aldrig mer behöva stiga upp och bli matad av hemvårdaren.
Det känns nog som en befriare. Något man längtar efter när man ligger i sängen och läser gårdagens VF. Den enda anledningen till att man ens kollar igenom tidningen är dödsannonserna; man vill veta vilka som har dött och vilka som fortfarande plågas och torteras.
Så småningom är det bara man själv kvar. Man är på vippen att fråga hemvårdaren om hon kan hjälpa till. Släcka lampan så att säga. Få allt att försvinna. Man har ju längtat så.

Därför är jag inte rädd för döden.


Min lillebror är handikappad.
Jag brukar tänka att han sitter i rullstol på halvtid. Det säger jag högt också.
Jag brukar även tänka att han inte har något liv. Fast det säger jag inte, för innerst inne så vet jag att han har ett liv, det är bara inte likadant som mitt. Trots det så är min värsta mardröm att vara som han, att inte kunna spela fotboll med dom andra. Att inte kunna gå vart man vill. När man vill.
Att inte kunna springa elljusspåret två gånger i veckan. Att inte vara fri.
Att inte ha något liv – även fast han nu har det.
Det är jag rädd för.

Men jag är inte rädd för döden.


Morgonen när det hände var molnig och ett lätt duggregn föll över hustaken. Det var en sån morgon som man inte riktigt gillar. Vädret var för grått och livet var för tråkigt.
En sådan dag som man helst vill hoppa över helt, eller i alla fall ligga kvar i sängen och göra absolut ingenting.
En sådan dag som jag har fått för mej att alla dagar är när man är gammal och gaggig, eller uteliggare, eller toalettstädare på Tolitas tågstation.
En meningslös dag helt enkelt. En dag då det är omöjligt att vara rädd för döden.

När jag slog upp ögonen var jag ensam i rummet, och på något konstigt sätt så visste jag genast var jag var. På sjukhuset.
Rummet var sterilt möblerat; de vita väggarna var helt kala. Ett entonigt pipande hördes från en maskin bredvid sängen och det gjorde fruktansvärt ont i hela kroppen. Det kändes som om en hel armé av myror höll på att äta upp mej inifrån. Kroppsdelar lossnade och föll ner på golvet. Blod sprutade åt alla håll, väggarna blev rödprickiga och mitt avslitna huvud förvandlades till den stora, elaka, dräglande hunden som jag bodde granne med som liten.
Inbillade jag mej i alla fall.
Sedan svimmade jag igen.

Nästa gång jag vaknade satt mamma bredvid mej på en stol och två sköterskor höll på med någonting på droppställningen. Det gjorde fortfarande lika ont, men jag upptäckte till min lättnad att huvudet satt på plats igen. Blodfläckarna på väggen var också borta. Dom måste ha tapetserat om.
”Mamma, är jag död?” var det första jag sa. Så mycket minns jag.
Men hon bara log och sa att allt skulle bli bra igen, att jag skulle få komma hem snart, att huvudet satt där det skulle, att jag visst inte var förlamad från öronen och nedåt, men eftersom jag inte kunde röra på mej alls så trodde jag inte på henne.
Jag var övertygad om att jag skulle ligga i den jävla sjukhussängen resten av livet, och aldrig mer vara fri. Jag var förbannad på den jävla lastbilschauffören, som nödvändigtvis inte kunde göra det ordentligt. Tänk om han inte hade bromsat, då hade jag kanske inte behövt ligga här som ett jävla kolli nu.
Det var allt jag kunde tänka på.
Jävla, jävla, jävla…

Efter det så har jag fått ett helt nytt sätt att se på livet.
Jag tar varje dag som den kommer, jag tar ingenting för givet längre, och trots allt så är livet bättre än förut. Jag har slutat oroa mej för onödiga saker. Jag har slutat fundera på saker som inte berör mej, och framför allt så tycker jag om världen. Jag gillar den till och med när det är mörkt, kallt och jävligt. Jag har slutat hata regnet…

Men framför allt, så är jag fortfarande rädd för döden…